Skicka Skriv ut Textstorlek
Publicerad 19 september 16:10
 
 

Kristian von Hornsleth: "Hornsleth Village Project Uganda"

Kristian von Hornsleths projekt i Uganda får alla Muhammed­karikatyrer att framstå som barnkammarvisor, skriver Stefan Jonsson.
 
Konst & form
Upphovsman: Kristian von Hornsleth
Verk: "Hornsleth Village Project Uganda"
Bloggat om artikeln

Bloggar på nätet som länkar till denna artikel.

Del 397: I Istanbul och Uganda
Uppsnappat en torsdag
Tanskalaistaiteilijan Ugandan-projekti
Det finns en by i Uganda som heter Buteyongera. Förut hade invånarna många namn, Ahmed, Susan, Apollo, Jesca och annat.

Numera heter de Hornsleth. ­Ahmed Kabenge har blivit Hornsleth Ahmed Kabenge. Susan Gimeye heter Hornsleth Susan Gimeye. I Ugandas folkbokföring finns i dag drygt 300 personer från Buteyongera som heter Hornsleth.

Hundra personer från byn har sedan låtit sig avfotograferas, förevisande beviset på sin nya identitet. De har skrivit under på att de avsvär sig upphovsrätten till fotografiet och att de tillåter en dansk konstnär att sälja det som konstverk.

Konstnärens namn? Naturligtvis. Hornsleth, Kristian von Hornsleth.

Av varje fotografi har Hornsleth gjort tre meterstora kopior som visats på gallerier i Köpenhamn. Just nu ser man dem på Illum, Köpenhamns motsvarighet till NK. Hundra fattiga ugandier hänger bland danska och italienska designmöbler. Priset för en bild: 52.000 danska kronor. Säljer Hornsleth alla bilder i tre kopior blir bruttoinkomsten 15.600.000 kronor.

Ugandierna har å sin sida fått var sin get eller var sitt svin. När djuren förökar sig ska avkomman delas ut till grannarna. Om några år ska välstånd råda i Buteyongera, hoppas Hornsleth.

Buteyongera? Byn kallas numera The Hornsleth Village. Där pågår ett bistånds-, frihandels- och konstprojekt under parollen "Vi vill hjälpa er, men vi vill äga er".

Kristian von Hornsleth står för idé och samordning. I Uganda har han anställt lokala medhjälpare. I Danmark har han städslat fotografer som rest ned och fotograferat. Han har anlitat författare och filmare som dokumenterat projektet, en pr-firma som ser till att det skapas uppmärksamhet. Han har knutit upp konstkritiker som ska prisa projektet och andra konstkritiker som ska såga det.

Så fungerar världen. Långt borta säljer en fattig sitt namn för en gris. Här hemma gör en konstnär karriär på att visa bilder av henne. Massmedierna får en nyhet. Kritikerna får något att skriva om. Och Hornsleth Ahmed Kabenge i Uganda intygar att han av fri vilja sålt sitt namn för en kulting. Ja, åtminstone intygar Hornsleth att han intygat detta.

Mirakulöst nog tycks alltså alla tjäna på transaktionen. Och detta bara genom att förverkliga frihandelns princip. Bort med det dåliga samvetet över världens orättvisor! manar Hornsleth i boken där han dokumenterat sitt projekt: Sluta skänka pengar, börja med frihandel!

Men om alla gynnas, varför känner de sig så illa till mods? De som jobbat åt Hornsleth försvarar sig energiskt, som om de begått något fel. Skribenterna han betalt slingrar sig som maskar för att utvinna något ur tilltaget. Boris Groys, en av världens främsta konstteoretiker, vispar upp en löddrande diskurs och satsar hela sin väldiga auktoritet för att visa att Hornsleth är en hjälte. Dansken har nämligen blottlagt en stor sanning: att alla mänskliga relationer väsentligen handlar om att exploatera varand­ra.

Men provokationen och olusten bottnar förstås inte i att Hornsleth visar att människor exploaterar varandra, och att vita exploaterar svarta.

Den verkliga provokationen är outtalad och följer i nästa led: vi exploaterar varandra, och vita exploaterar svarta, och låt oss fortsätta med det.

Man kan jämföra med Pål Hollender, konstnären som betalade en prostituerad i Lettland för att filma när han låg med henne och sedan visade filmen som ett konstverk. Även han ville visa fram exploateringen, men hans uppsåt var att göra något åt den. Jämfört med Hornsleths projekt framstår även Muhammedkarikatyrerna från Lars Vilks och Jyllands-­Posten som barnkammarvisor. Fast de jobbar alla längs samma bana, där uppmärksamhet vinns och karriärer byggs genom att överträda en gräns och sedan kalla till presskonferens. Högst effekt fås om man trampar på de svaga eller hetsar mot folkgrupp.

Varför? Kanske beror det på den sinnrika kombinationen där en renande katharsiseffekt konstnären benämner vad många förtränger: vi trampar dagligen på de svaga kopplas till ett bekräftande budskap: vi trampar på dem med rätta, i principernas namn.

Skillnaden är att Hornsleth inte urskuldar sig med några principer som yttrandefrihet eller systemkritik. Han löper linan ut. Han har frigjort sig från alla värden. Eller snarare upphöjer han marknaden till ett värde i egen rätt. Resultatet är en utilitarism som innebär allas rätt att använda sin nästa till vadhelst, bara man är överens om priset.

Någonstans längs denna bana måste konstinstitutionerna lägga ut farthinder. Annars får vi snart höra talas om en konstnär som far till Afrika för att erbjuda en gris inte för en människas namn, utan för en människas barn. Och barnet kommer sedan att visas upp och säljas som upplevelse någonstans i Europa.

Och på kritiken kommer konstnären att svara som Hornsleth: Dont worry, this is art! Och om kritiken envisas kommer konstnären att byta fot, som Hornsleth: Jag visar bara hur systemet fun­gerar. Och om kritiken ändå inte ger sig, byter konstnären fot igen, som Hornsleth: Det är ju för barnets bästa. Fråga själv om barnet vill tillbaka.

Nej, jag talar inte om förbud, utan om farthinder. Det vill säga kritik, distinktioner mellan det angelägna och det tomma. Många har godtagit Hornsleths projekt som intressant konst dansk tv, CNN, BBC, pr-byråer, konstinstitutioner, kritiker, skribenter, varuhus. I Afrika däremot har mottagandet varit skoningslöst, när man inte skrattat. Ugandas ambassad i Danmark har protesterat högljutt. Vilket naturligtvis får Hornsleth att gnugga händerna. Ty alla som yttrar sig om Hornsleth är i viss mening förtappade, jag själv inbegripen. Skandalen ingår i hans framgångskalkyl. Men att tiga är inte heller något alternativ.

Hornsleths projekt, liksom Vilks, klargör den så kallade relationella kons­tens fara. I stället för att producera ett verk utlöser konstnären en serie verkliga händelser, och om händelserna spårar ur kan han svära sig fri från ansvar med hänvisning till konstens frihet.

Men den som godtar Hornsleths projekt som konst kan enkelt se att det är dålig konst. Stark konst rymmer ett mått av självreflektion. Hade Hornsleth funderat djupare över sitt verk hade han ryggat tillbaka. För vilka är förutsättningarna för att man ska kunna exponera afrikaner på detta sätt? Hur kan någon utmåla dagens Uganda som så fattigt och hjälplöst att det behöver just hans hjälp? Vad står på spel när en vit man myser över hur Afrika dansar av glädje när han anländer för att dela ut smågrisar? Man kommer inte ifrån att villkoret för hela projektet är en rasism av grovt slag. Och att döma av projektets mottagande är slaveriets estetik alltjämt gångbar i delar av den europeiska konstvärlden och i Köpenhamn.

Nu kommer invändningen. De har ju gjort det frivilligt. Är inte deras liv bättre?

Nej. Framtiden i Buteyongera är oskriven. Huruvida Hornsleth undanröjer fattigdomen eller förvärrar den spelar heller ingen roll. Saken gäller något enklare, som är svårare. Man kan skänka någon sin gris. Men kan man begära hans eller hennes namn i utbyte? Måste europén behandla afrikanen som människa? När kan kons­ten behandla andra som hundar och svin?

Tillsammans marscherar vi mot utvecklingen, står det på ryggen på de svarta tröjorna som kvinnorna bär till dansen i Buteyongera. På bröstet står The Hornsleth Family. Genom att sprida sitt namn har dansken alstrat en varm stor­familj i Uganda. Fast det är något fel på bilderna. På ingen av dem syns han själv i tröjan han klätt afrikanerna i.
 
 

Foto: Tommy Svensson

Intervju

Den motvilliga författaren

Faïza Guène slog igenom med dunder och brak 2004. DN:s Lotta Olsson träffade henne på Bokmässan i Göteborg. Läs intervjun
 
 

Foto: Tommy Svensson

INTERVJU: MARYSE CONDÈ

Politisk författare som inte bjuder på lösningen

Hon skriver om makt och förtryck. "Jag växte upp i tron att jag var en fransk unge. Jag tänkte inte på hudfärg.", säger hon till DN:s Malin Ullgren. En dag fick hon höra om slaveriet. Läs intervjun
Bokutdrag. Läs ett utdrag ur "Färden genom mangroven" av Maryse Condé. Filen är i pdf-format.
Recension
Stefan Jonsson om "Färden genom mangroven": "Tack! Detta är en författare i Nobelprisklass."
 
Senaste konstrecensionerna
 
Mån Tis Ons Tor Fre Lör Sön
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14

 
Intervjuer
 
Läs de senaste intervjuerna från konstvärlden.
Kommentaren: Ingrid Elam
"Äldre svenska män har andra besvär än Philip Portnoy, de bekymrar sig eller ondgör sig över samtiden, historien och politiken, Gud och jämnåriga kvinnor."
Sök recension
 
Här kan du söka bland DN:s recensioner sex månader bakåt i tiden.
 
 
Kulturtester!
 
Utmana dig själv i våra kunskapstester med olika kulturella teman.
Tåg Färglära Schlager Scorsese
Narnia Jazz   Springsteen   Nobel
Dylan Mozart   Superhjältar   Astrid
Här är de!
Kritikerna
 
Vilka är de? Lär känna DNs konstkritiker och deras smak. Här är de!
 
Kontakt
Konstansvarig:
Birgitta Rubin
Tel red: 08-738 20 92
E-post: konst@dn.se


Mat & Dryck Recept
Festlig tortilla

Börja veckan med lättlagad fingermat!

Senaste recepten
Resor Resor
Safari för alla

DN åker på safari till Masai Mara och Serengeti.

Fler reportage
Insidan Insidan
"När jag läser är jag ung"

Lära läsa. Läsandet har betytt mycket genom livet för Ingrid Jonsson, 83 år.

STHLM Stockholm

Hemma hos Mads. DN:s Hanna Hellquist har träffat Skandinaviens hetaste skådis som snart blir modell.

STHLM Stockholm
Hur blir vädret i dag? Ny prognos i webb-tv varje vardag.
DN Grannar Behöver du hjälp med..
Duktig Granne - barnvaktning?
- att måla om köket?
- flytt eller städ?
- datorn?

Hjälpen är nära!
 
Mobilsiten

mobil.dn.se
Nyheter i mobilen!

 
Nutidsorienteringen Zlatan Vad minns du från året som gått?
Till sajten!
 
Kläder.nu
 
Hojtorget.nu
 
Hamnen.se
 
Hamnen.se