1 december

God Morgon.

Alla som inte varit på en tidningsredaktion, vet hur det är – där.
Det är folk om springer runt med papper och penna. Det är snäsiga redaktörer som fäller cyniska repliker och jobbar med skärmmössa snett på huvudet och har en massa papper i en perfekt röra.
Det har man sett, på bio.
Nu är det som så att verkligheten är lite annorlunda. Vår tidningsredaktion är tyst och stillsam som ett bankkontor. Telefonerna ringer diskret, folk rör sig makligt, tonen är vänlig och tangentbordet låter inte mycket.
Fjärran är den tid då det rasslade från sättmaskiner, dunkade från skrivmaskiner.
Datan, tekniken, har lugnat ned tidningsarbetet. Vi går hem i anständig tid, ingen sitter nervöst och väntar på att det där stora skall hända. När det där scoopet (unika nyheten) skall ramla ned.
Men, någon gång, emellanåt, blir det liv på redaktionen. Någon gång emellanåt blir det lite filmiskt tempo på redaktionen.
Det är när polisradion knastrar fram något spännande som rån, biljakt, eller eldsvåda.
Då flämtar det till, då susar reportern, då rusar bilen, då vässas kamerorna.
”Bankrån”, flämtar det till i radion. ”En grabb med en yxa ....
Mer behövs inte, vi är på väg.
”Han flyr med cykel, signalement, fladdrande kalsonger...”
Fladdrande kalsonger! Ett sådant signalement har jag då aldrig hört tidigare. Men man har ju sett en och annan yngling med jeansen nedkanade till bara rumpan och med kalsonger på vift. Byxor med häng, kallas det visst.
Han grips nog förr eller senare. Så brukar det vara. Ty, som min farmor så klokt uttryckte saken: ”Brott lönar sig inte”.
Men somliga straffas omgående och bums. Polisradio har jag även i bilen. Under avspänd tur i mina gamla hemkvarter, Klara, hör jag polis och radio följa en rf:s färd i utkanten av staden. ”Han rapporteras sitta och dricka i bilen”, sade kommunikationspolisen. ”Han kör av mot staden, han kör nu på Sandbäcksgatan”. Där var jag! Lätt förskräckt stannade jag min bil, och, snart nog, kom han, rf:et, susandets mot mig. Med flaska och ratt i hand.
Polis stannade hans färd ett par hundra meter längre fram. Tack för det.
Rattonyktra har det inte lätt i trafiken i dag. De skall heller inte så ha. Många är de som ringer och rapporterar vad de iakttager på sin färd på allmän väg.
”De dricker våldsamt samtliga i bilen” rapporteras det från radion. ”De är på väg från Filipstad, mot Karlstad, en kompanjon glömde de på rastplatsen. Han kom inte upp ur diket. Han som kör glömde stänga bildörren.”
Det blev stopp och tacka tipsaren för det. En rattfyllo har ett mordvapen i sina händer.
”Vinglig bil” löd rapporten en annan gång. ”Vi lägger en bil bakom, bilens ägare är en 76-årig änkefru från Hagfors. Vi har försökt nå henne, men nej. Bilen är icke rapporterad stulen. Uppgiftslämnaren tyckte sig se en ljus yngling i bilen”.
Ytterligare polisbil tillkom, med några bilars lucka, framför och bakom, följde de hagforsbilens färd.
”Objektet närmar sig Karlstad, vi försöker stoppa på Drottninggatan”.
Stopp blev det vid järnvägsstationen. Ett antal poliser gick försiktigt fram till objektet.
Jag vet inte vad de väntat sig, men inte – änkefrun själv. Alldeles förskräckt satt hon där och höll krampaktigt i ratten och undrade vad hon ställt till med. Visst hade bilen vinglat till lite, när hon greppade efter sin handväska. Visst hade den mötande bilisten tutat ilsket, men så farligt vad det väl inte.
”Säg, får jag böter nu, får jag behålla körkortet, jag vill ju så gärna besöka mina barnbarn i Karlstad”.
Lätt skamset, lätt road rapporterade radiopolisen (heter det så?) och förklarade ärendet för avslutat.
Det vet väl alla att en 76-åriga änkefru från Hagfors inte är någon simpel rf.
Det må vara en förutfattad mening, men den ämnar jag behålla!

En god helg önskar jag alla och envar:


Chefredaktör´n

Publicerad: 2007-12-01 06:00

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg    Vad är detta?