Den muslimska faktorn – valfläsk och propaganda i det kenyanska valet
From Wikileaks
JONAS SVENSSON
Tuesday February 12, 2008
Islamologen Jonas Svensson ger här en unik och detaljrik redogörelse för och analys av “den muslimska faktorn” i det kenyanska valet i december 2007. Efter valet har stridigheter brutit ut som rapporterats om i större media. Det händelseförlopp som skildras i denna text utgör en viktig bakgrund till det kaos som nu skakar Kenya, men som inte lyfts fram tidigare. Jonas har utfört fältarbete i Kisumu vid Viktoriasjön i Kenya.
Sources: Changes in Guantanamo Bay SOP manual (2003-2004), Kibaki Kenyan Presidential campaign: majimbo debate, MOU between Raila Odinga and Muslims
Politiska oroligheter har brutit ut i Kenya efter valet i slutet av förra året. Enligt de senaste siffrorna har runt 1000 människor dödats, och 270 000 är på flykt, framför allt i Rift Valley-provinsen. Det finns många som har kommenterat oroligheterna och de bakomliggande orsakerna samt spekulerat kring framtiden för landet. Det tänker jag inte göra här. Jag tänker istället lyfta fram en liten delaspekt som inte uppmärksammas i medierna i någon större utsträckning, närmare bestämt den muslimska minoriteten och dess roll framför allt under den kampanj som föregick valet den 27 december. Särskilt ska jag uppmärksamma ett speciellt händelseförlopp som under november skakade framför allt oppositionen, och som kan ha haft viss betydelse för valutgången.
Contents |
Kenyanska muslimer som en politisk kraft
Det finns inga tillförlitliga siffror på hur stor andel muslimerna utgör av den totala befolkningen i Kenya. Kenyanska muslimer uppger ibland att andelen är mellan 30-40 procent av befolkningen. De senaste officiella siffrorna ligger på 6-8 procent. Inför valet 2007 genomförde The International Republican Institute tillsammans med USAID en opinionsundersökning där 8,6 procent av de tillfrågade uppgav att de var muslimer. CIA World Factbook och Wikipedia anger båda siffran 10 procent. Arye Oded uppger i boken Islam in Kenya (2000) att andelen är 20 procent, en siffra som också upprepats i andra akademiska sammanhang. I vilket fall som helst, även om andelen skulle vara så låg som 6 procent av befolkningen, utgör muslimer ändå en signifikant del av väljarkåren, vilket naturligtvis uppmärksammats av de två huvudkandidaterna i striden om den viktiga presidentposten, Mwai Kibaki och Raila Odinga.
Kenyanska muslimers politiska engagemang är en känslig fråga. Inför de första flerpartivalen 1992 försökte ett islamiskt parti, IPK, registrera sig. IPK tilläts inte ställa upp i valet, på basis av förbudet mot etniskt eller religiöst grundade partier. Upplopp i Mombasa i maj 1992 blev ett av resultaten. I Mombasa, liksom i kustområdena generellt, utgör muslimer en stor andel av befolkningen, kanske en majoritet. I landets nordöstra delar utgör muslimer av somalisk etnicitet den överväldigande majoriteten av befolkningen (vilken dock inte är så stor totalt sett). Bakom bildandet av IPK låg ett utbrett missnöje bland muslimer, framför allt i kustområdena, med vad som uppfattades som en negativ särbehandling av muslimer. Missnöjet har inte minskat sedan 1992, snarare tvärtom, vilket också varit tydligt i det offentliga samtalet. Muslimska företrädare har kritiserat sittande regimer för till exempel snedfördelning av nationella resurser. Man har menat att de områden där muslimer utgör en stor minoritet, eller majoriteten, konsekvent missgynnats i statens fördelningspolitik. Statliga myndigheter har kritiserats för att konsekvent diskriminera muslimer, vid anställningar till offentlig sektor samt vid till exempel utfärdande av identitetshandlingar och pass. En del muslimska röster har uttryckt att de upplever att de inte räknas som ”riktiga” kenyaner. Vidare har kritik framförts mot bristen på politisk representation för muslimer, samt av diskriminering i utbildningsväsendet.
Särskilt i samband med myndigheternas agerande efter de synkroniserade bombattackerna 1998 i mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar es-Salaam, attackerna mot Paradise Hotel i Mombasa 2002, samt missilattacken mot ett israeliskt charterflygplan ungefär samtidigt, har kritiken från muslimskt håll intensifierats. Överhuvudtaget har Kenyas uppslutning bakom USA i ”kriget mot terrorismen” väckt ont blod. 2003 offentliggjordes ett utkast till nya anti-terrorismlagar, ”Supression of Terrorism Bill”, vilka innefattade långtgående möjligheter för polisen att arrestera misstänkta terrorister, bland annat på basis av yttre kännetecken. I det ursprungliga förslaget, som möttes av massiv kritik (och även en hel del förlöjligande), fanns följande passage, under rubriken ”Uniforms”:
- 12.1 A person who, in a public place
- (a) wears an item of clothing; or
- (b) wears, carries or displays an article,
- in such a way or in such circumstances as to arouse reasonable suspicion that he is a member or supporter of a declared terrorist organisation shalt be guilty of an offence and shall be liable on conviction to imprisonment for a term not exceeding six months or to a fine, or both
- (2) A member of the police force may arrest a person without a warrant if he has reasonable grounds to suspect that the person is guilty of an offence under this section.
Sedan juni 2006 är förslaget lagt på hyllan. Den parlamentariska kommitté som slutligen avfärdade det som oförenligt med den kenyanska konstitutionen, kommenterade sitt beslut med att Kenya inte var villigt att springa USAs ärenden. USA måste själv ta ansvar för den politik man fört och som är den tändande gnistan bakom terrorism. En talesman för kommittén (som av en händelse också är muslim) uttryckte synpunkten att USA borde betala skadestånd för den ”collateral damage” som Kenya lidit vid terroristattacker riktade mot amerikanska och israeliska mål i landet. Tidigt 2007 blev muslimsk kritik av den sittande regimens under Mwai Kibaki än skarpare, när myndigheterna anklagades för att vara USA behjälpliga vid deportationen av 19 kenyanska medborgare med somalisk etnicitet till Etiopien, Somalia och förlängningen till Guantanamo Bay.
Vid sidan av den dominerande frågan om ”kriget mot terrorismen” och dess konsekvenser för Kenyas muslimer, har även andra frågor väckt missnöje bland muslimer i landet under 2000-talet. Främst bland dessa torde frågan om de muslimska domstolarna, kadhi-courts, vara. I arbetet med en ny konstitution, vilket påbörjades efter valet 2002, men ännu inte är avslutat, kom förenligheten med likabehandling inför lagen och tillämpandet av islamisk rätt på det familjerättsliga området upp till diskussion. Muslimska företrädare framställde kritiken av kadhi-domstolarna som ytterligare ett exempel på myndigheternas anti-muslimska agenda.
Valfläsk
Överlag så fanns alltså, redan innan valkampanjen satte igång på allvar, ett utbrett missnöje bland kenyanska muslimer mot den sittande regimen under Presidenten Mwai Kibaki, och antagligen också en öppenhet för oppositionen som ett politiskt alternativ. De två största partierna PNU (Party of National Unity) och ODM (Orange Democratic Movement) med sina respektive presidentkandidater, Kibaki och Odinga, har båda uppmärksammat ”den muslimska frågan” i valkampanjen. Båda sidor, men kanske framför allt ODM, förde fram muslimska ”token persons” på valbar plats i parlamentsvalet. Fram tills så sent som i slutet av augusti fanns en muslimsk presidentkandidat, Najib Balala, som kandiderade för ODM. Han drog sig dock ur och ställde sig bakom Odingas kampanj.
Kandidaterna och partierna har alltså fiskat efter muslimska röster, och den muslimska väljarkåren har enligt politiska bedömare i Kenya aldrig tidigare fått sådant utrymme i valkampanjen. Här finns också exempel på vad som i en svensk kontext skulle benämnas ”valfläsk”. I oktober tillkännagav Kibaki sammansättningen av den kommitté som han utlovat skulle närmare studera klagomål från kenyanska muslimer rörande diskriminering och förföljelse. Den 6 november mötte presidenten muslimska ledare i Mombasa, under en fyra dagar lång valturné i kustområdet, och utlovade då en extra nationell helgdag i samband med Id al-adha, samt mer pengar till byggandet av madrasas, som i den lokala kontexten framför allt avser institutioner för grundläggande undervisning i Koranen och hadith för barn. Odinga lovade också han offentligen att vidta åtgärder, i den händelse han blev vald, för att undersöka närmare de klagomål på diskriminering och förföljelse som kenyanska muslimer fört fram, och spann här framför allt på de påstådda deportationerna nämnda ovan, en fråga som också Kibaki med tiden blev tvungen att förhålla sig till, då med löften om att undersöka saken närmare. Eftervalsanalyser av parlamentsvalet, som hölls samtidigt som presidentvalet, visade att ODM varit något mer framgångsrika med att öka den muslimska representationen i parlamentet.
Diverse muslimska ledare och organisationer uttryckte också sina politiska preferenser under valrörelsen (en del för Kibaki, andra för Raila), men en del avstod medvetet, bland andra chefsqadin Sheikh Hamad Kassim. SUPKEM, en nationell paraplyorganisation för lokala muslimska organisationer runt om i landet tog heller inte ställning för någon part, även om man tidigare varit mycket frän i sin kritik av Kibakis regim. Chefsqadin och SUPKEM gick ut offentligt och betonade att varje muslim själv måste bestämma sig för vilken kandidat han eller hon ville stödja. Vidare uppmanade man muslimer att utnyttja sin rösträtt. Chefsqadin framförde offentligt kritik mot de muslimska aktivister som inför valet hävdat att deltagande i den politiska processen var oförenligt med islam.
Odinga, NAMLEF och ett ”Memorandum of Understanding”
Det är dock en specifik händelse som mer än andra exemplifierar hur viktig den muslimska, eller kanske vidare den religiösa, faktorn blev i valet. Nyhetsbrevet The Friday Bulletin, som ges ut av stora moskén i Nairobi, och sprids över landet för distribution vid fredagsbönen i landets moskéer, rapporterar den 7 september om en uppgörelse, ett ”Memorandum of Understanding”, som ska ha ingåtts mellan Odinga och ordföranden för paraplyorganisationen NAMLEF, National Muslim Leaders Forum, Abdullahi Abdi. I rapporten nämns inget direkt om innehållet i uppgörelsen. I en intervju med dagstidningen The Standard den 4 september, uppger företrädare för Council of Imams and Preachers in Kenya, CIPK, en av organisationerna som ingår i NAMLEF, att en överenskommelse har slutits, och att kenyanska muslimer nu stödjer Odingas kandidatur, sedan han tydligt deklarerat att han ska ta hänsyn till muslimers önskemål och arbeta för en rättvis fördelning av nationella resurser. SUPKEM gick ut och motsatte sig anspråken från NAMLEF att representera landets muslimer. Även gräsrötter inom NAMLEF hävdade att det ledande skiktets uppgörelse med Odinga saknade förankring inom organisationen som helhet.
Därefter skedde inte så mycket förrän i början av november, då den kristna paraplyorganisationen Evangelical Alliance of Kenya på sin webbsida lät publicera ett dokument som man hävdade var överenskommelsen från den 29 augusti. Dokumentet, som bar Odingas, Balalas och Abdis underskrifter, inleds med en engelsk översättning av al-Fatiha (en fusion av Muhammad Pikthalls och Yusuf Alis översättningar). Redan i de inledande fraserna ”erkänner” Odinga att islam är den enda sanna religionen. Han lovar att ”ge tillbaka” och värna kenyanska muslimers rättigheter om utifall han blir president. NAMLEF, å sin sida, lovar att mobilisera alla resurser för att förmå Kenyas muslimer att rösta på Odinga. Det mest kontroversiella i dokumentet är dock löftet från Odinga att om han blir president ska det, inom en mycket snar framtid, skapas två i mycket hög grad självstyrande provinser i landet. Jimbo la Pwani (i dokumentet skrivet med versaler) blir benämningen på den provins där kustområdena ingår, och Jimbo la Kaskazini Mashariki blir benämningen på en provins i de nordöstra, av somalier dominerade områdena. Dessa provinser ska, enligt överenskommelsen, styras av muslimer, och med shari’a som enda lag.
Även om andra religioner ska kunna praktiseras i området, ska ett organ benämnt Council of Islamic Leaders vara den instans som bedömer i vilken utsträckning och under vilka former detta får ske, och vilka religioner utöver islam som ska accepteras. Gospel- och väckelsemöten arrangerade av ”korsdyrkare” ska förbjudas, likaså öppen alkoholkonsumtion. Förbud mot offentlig konsumtion av alkohol ska gälla i alla områden i landet där muslimer utgör mer än 40% av befolkningen. Hembryggt palm- och fruktvin, liksom hembränd sprit, ska också förbjudas. Kvinnor, muslimer såväl som icke-muslimer, ska tvingas klä sig anständigt i det två provinserna, och charkuteriföretaget Farmer’s choice och andra företag som hanterar svinkött ska tvingas lägga ned sin verksamhet där. Shari‘a-domstolar ska finnas tillgängliga i alla landets provinser. I en lite oklar passage nämns också att islam ska ”populariseras” genom att madrasa-undervisning införs ”in all schools in Kenya in the provinces [sic]”. På nationell nivå ska Odinga se till att det statliga TV-bolaget KBC inte sänder några kristna program med inslag av helande och evangelisering. Dokumentet berör också diskriminering och förföljelse av muslimer inom ramen för terroristbekämpning, bland annat genom att nämna deportation av muslimer till Guantanamo Bay.
Dokumentet är intressant. Det är tydligt att det är symbolfrågor som betonas, framför allt beträffande kvinnors klädsel, alkohol och svinkött. Det anknyter till det missnöje som funnits med åtgärder mot terrorism som vidtagits av den sittande regimen. Dokumentet tycks bringa klarhet i frågan om Odingas egen religionstillhörighet. Till skillnad från de två andra huvudkandidaterna till presidentposten, Kibaki och Kalonzo Musiyoka, har Odinga inte lyft fram sin personliga religiositet i valkampanjen. Kibaki har tydligt deklarerat att han är katolik och visar gärna upp sig när han deltar i gudstjänster. Kalonzo är en pånyttfödd kristen.
Vidare anknyter dokumentet till den känsliga frågan om majimboism. Under valkampanjen pläderade Odinga och ODM för ett framtida federalistiskt system i Kenya, och fick här stöd bland annat av muslimska företrädare, som hävdade att detta vore ett steg på vägen mot bättre utjämning av de gemensamma resurserna. Federalism, ”devolution”, lyftes fram under arbetet med den nya konstitutionen 2003-2004, tillsammans med begränsningar av presidentens makt till förmån för maktdelning med en premiärminister. Det utkast till konstitution som blev resultatet avvisades av president Kibaki och en grupp inom den politiska koalition som fört fram honom till makten. På Kibakis order författades ett nytt utkast som lades fram till folkomröstning i november 2005, och röstades ner. Det är till det ursprungliga förslaget från 2004 Odinga hänvisat i valkampanjen. Ordet majimbo (provinser, sing. jimbo) användes i valkampanjen, framför allt i dess senare skede, från slutet av oktober. Termen är mycket laddad, och väcker olika associationer, främst negativa.
Bland anhängarna till ett federalt system avfärdades de konnotationer som ordet har till etnisk uppdelning av landet, och till och med föreställningen om ”etniskt rena” provinser. Bland motståndarna till skapandet av ett federalt system var det just dessa konnotationer som betonades i retoriken. Majimboism framställdes av dem som vägen till en ”balkanisering” och till kaos i landet. Kibaki och hans parti förordade ett fortsatt starkt centraliserat styre. I detta fick de stöd av religiösa grupper, främst kristna. Även om det förnekades från katolska kyrkans håll, så var den allmänna uppfattningen att denna stod bakom fortsatt centraliserat styre, och även stödde Kibaki. Att muslimerna i Kenya, å sin sida, skulle vara separatister är en vanligt förekommande anklagelse, framför allt från kristet håll. 1999 florerade rykten om muslimska politiska ansträngningar för ett majimbo-system, med kustprovinserna som självstyrande under shari‘a-lagar. Dessa rykten tillbakavisades å det bestämdaste från muslimska organisationer och kända offentliga muslimska personer i landet.
Reaktionerna
Det MoU som gjordes offentligt i början av november, har laddats upp på wikin Wikileaks (www.wikileaks.org) för bedömning. Wikileaks är en internetsajt som skapats för att individer runt om i världen ska kunna läcka för stater och myndigheter känslig information, och för att denna information sedan ska kunna värderas och fritt diskuteras. Värderingen här är att dokumentet sannolikt är en politiskt motiverad förfalskning, framför allt på basis av att flera av de planer som här redovisas är konstitutionellt sett omöjliga att genomföra. På Wikileaks finns dock ytterligare ett intressant dokument daterat till 17 oktober 2007 som enligt uppgift på sidan ska härröra från PNUs kampanjkontor. I dokumentet presenteras en strategi för Kibaki- och PNU-kampanjen där man planerar att använda majimbo-debatten för att förvirra väljarkåren. Ett led i strategin är att framställa Odingas och ODMs federalistiska förslag som början på en ”balkanisering” av landet. Huruvida detta dokument är äkta eller ej är svårt att avgöra, men Wikileaks gör gällande att det är läckt från en ”tillförlitlig, högt uppsatt källa”. Vare sig det var planerat centralt eller ej, är det tydligt att majimbo-frågan blev viktig under de två sista månaderna av valkampanjen, och att det MoU som redogjorts för ovan klart är som klippt och skuret för denna debatt.
Reaktionerna på offentliggörandet av det som hävdades vara uppgörelsen mellan Odinga och NAMLEF lät inte vänta på sig. En delegation av kenyanska katolska biskopar på besök hos den Heliga Stolen i Rom, gjorde i ett pressmeddelande 19 november klart att de motsatte sig innehållet i dokumentet, vars äkthet de alltså inte ifrågasatte. Redan tidigare hade evangelikala grupper också tagit avstånd, liksom för den delen en del muslimer. Den 23 november uttalade sig också den protestantiska paraplyorganisationen National Council of Churches in Kenya, mot majimbo, åtminstone som en del av valkampanjen, och mot den överenskommelse som gjorts offentlig av Evangelical Alliance of Kenya.
Även utanför Kenya fanns reaktioner mot dokumentet. Kristna webbsidor rapporterade att Kenya, om Odinga vann valet, skulle utveckla en nigeriansk situation. Organisationen International Christian Concern, ICC, tog upp nyheten och spred den som ett led i deras övervakning av ”övergrepp mot kristna världen över”. En artikel i tidningen New York Sun från 10 januari rapporterar om dokumentet som äkta vara, och det används här för att smutskasta den amerikanske presidentkandidaten Barack Obama. Odinga har hävdat att Obama är hans kusin. Dokumentet användes också naturligtvis av Odingas motståndare i valkampanjen. Det publicerades på Kibakikampanjens hemsida, liksom på hemsidan raila2007.org. Raila-kampanjens officiella hemsida är raila2007.com.
Dock hade det redan före de kristna protester som nämnts ovan kommit tillbakavisanden från de närmast berörda. Den 4 november rapporterade The Daily Nation om hur Odinga vid en gudstjänst i Anglikanska kyrkan i Nakuru förnekat att han skrivit under något avtal med någon muslimsk grupp. Han tillstod endast att han haft möte med muslimska representanter och i ”högst oskydliga” samtal med dessa garanterat dem att under honom skulle deras rättigheter som likvärdiga medborgare i Kenya garanteras. Han passade också på att banna religiösa organisationer som allierade sig med politiker och bedyrade att han själv var, och alltid varit, medlem av den anglikanska kyrkan.
The Friday Bulletin från den 9 november hade mer att säga i frågan. Dokumentet avvisas som ett falsarium. Det finns en överenskommelse, men det är inte denna överenskommelse som nu Evangelical Alliance of Kenya offentliggjort. Redaktionen menar sig dessutom kunna spåra förfalskningen till den anglikanska kyrkans ärkebiskops kontor. Ledaren för NAMLEF, Abdullahi Abdi, tog offentligt avstånd från dokumentet, och menade att det var kristen propaganda, syftande till att skapa hat och osämja mellan muslimer och andra religiösa grupper i landet. Att hans, Odingas och Balalas namnteckningar fanns på dokumentet, menade han i sig inte bevisade dess äkthet. Det är enkelt att förfalska namnteckningar med dagens datorteknologi.
På den blogg som är knuten till Odingas kampanjsida fördes en orolig diskussion om överenskommelsen under de första två veckorna i november, och om den text som nu i allt större omfattning cirkulerade via e-mail och lades upp på hemsidor. Framför allt noterade Odingas anhängare på bloggen med viss oro att det skett en dramatisk förändring i opinionsläget till Odingas nackdel sedan dokumentet offentliggjorts. En del gav uttryck för sin osäkerhet angående dokumentet. Kunde det vara äkta? Andra var mer tydliga i sitt ställningstagande. Dokumentet var falskt, och en del av en politisk smutskastning. Ett bidrag på bloggen hävdade att man grafologiskt kunde avgöra att det var samma person som skrivit alla tre namnteckningarna på dokumentet, att de skrivits med samma penna och att denna penna var en vanlig, billig kulspetspenna av BIC-variant, knappast vad en presidentkandidat skulle använda.
Vid ett senare valmöte den 13 november i nordöstra delen av landet erkände så Odinga att han visserligen slutit en överenskommelse med NAMLEF, men vidhöll att denna överenskommelse var högst ”oskyldig”. Krav höjdes, framför allt från kristet håll, på att ODM och Odinga skulle offentliggöra innehållet i överenskommelsen, ett önskemål som också upprepades i kommentarerna på ovan nämnda blogg.
Den 28 november offentliggör NAMLEF den ”äkta” överenskommelsen, där det i allmänna ordalag står hur Odinga, i det fall han blir president, utöver att arbeta för ett rättvist, harmoniskt, demokratiskt och fredligt Kenya, också ska se till att initiera en politik som syftar till att motverka marginalisering och orättvis behandling av kenyanska muslimer, bland annat genom konstitutionella garantier mot lagar som ensidigt riktar sig mot någon specifik grupp (läs muslimer). Vidare ska han inrätta en kommission för att undersöka rättsövergrepp mot muslimer, bland annat i relation till konflikten i Somalia, Etiopien och deportationer till Guantanamo Bay. Han ska också se till att muslimer får en rättvis representation i alla offentliga organ, samt förbinder sig att knyta NAMLEF till sig som konsultationsinstans när det gäller ”muslimska frågor” samt stödja organisationen som representant för Kenyas muslimer. NAMLEF, å sin sida, lovar att inte stödja någon annan kandidat till presidentposten.
Evangelical Alliance of Kenya gick samma dag ut med ett pressmeddelande där man menade att det dokument man själva publicerat i början av november var det äkta dokumentet och att NAMLEFs dokument var falskt. Odinga framställs som en presumtiv muslim, som, om han blir vald, kommer att ”balkanisera” landet genom införandet av shari‘a-lagar.
Nu fanns alltså två dokument. Odinga och NAMLEF erkänner en skriftlig överenskommelse, men avvisar det dokument som spreds i början av månaden. Att det förekommit en uppgörelse är troligt, eftersom det finns tidiga rapporter kring detta, frågan är vad innehållet var i uppgörelsen. Det första dokumentets mycket radikala innehåll förefaller osannolikt. Visserligen har alla de punkter som kan återfinnas däri lyfts fram av enskilda muslimska aktivister tidigare, men inte samlat på detta sätt. De åtgärder som aviseras mot alkoholkonsumtion, svinkött, kvinnors klädsel och kristen evangelisering verkar dessutom passa lite för bra in i den allmänna anti-muslimska kristna diskursen i Kenya. Företrädare för kristna kyrkor och organisationer i landet har länge anklagat kenyanska muslimer för att ha en dold agenda och för att ingå i en komplott, med förgreningar till Mellanöstern och Nordafrika, en komplott som har till syfte att islamisera hela Afrika och införa shari‘a-lagar. När Evangelical Alliance of Kenya gick ut med dokumentet i början av november hävdade man att det var en ”hemlig” överenskommelse, men som nämnts ovan rapporterades om överenskommelsen redan i början av september, och då muslimska företrädare beskrev den för press och allmänhet så fanns inga antydningar om några shari‘a-lagar eller svinköttsförbud. De önskemål om ett federalt system som förts fram av muslimska företrädare har syftat till att fördela landets inkomster mer rättvist, framför allt inkomsterna från den lukrativa turistindustrin i kustområdet. Även NAMLEF torde kunna inse att denna industri näppeligen skulle gynnas av införandet av strikta shari‘a-lagar.
Det dokument som offentliggjordes den 28 november som den ”äkta” överenskommelsen ger å andra sidan intryck av att vara lite för passande för syftet att tillbakavisa dokumentet från början av månaden. Kommentatorer har dessutom frågat sig varför det dröjde så länge med offentliggörandet av denna ”riktiga” överenskommelse, varför den innehåller så många skrivfel samt allmänt ger intryck av att ha tillkommit i all hast. Det finns de som har dristat sig till att hävda att det i själva verket aldrig har funnits någon skriftlig överenskommelse från slutet av augusti. Det dokument som publicerades den 28 november skulle då vara ett resultat av att man från ODMs och NAMLEFs sida visste att ingen skulle tro på dem om de gick ut med sanningen. Detta blir dock inte troligt, eftersom, vilket nämnts ovan, förekomsten av ett dokument rapporteras av flera källor i början av september. Ytterligare ett möjligt alternativ, som mig veterligt inte förts fram, är att det skulle finnas ett originaldokument, ett ganska oskyldigt sådant vid tiden det skrevs och undertecknades, men där vissa passager, om dokumentet offentliggjordes i det heta debattläge som rådde under november, skulle granskas med överdrivet kritiska ögon, och säkert tolkas illvilligt. Istället valde man kanske då från NAMLEFs sida, givet situationen, att producera ett ännu mer harmlöst dokument, med det främsta syftet att få slut på diskussionen. Under december verkar stormen kring överenskommelsen mellan Odinga och NAMLEF ha bedarrat.
Den muslimska faktorn
Vad kan man då dra för slutsatser kring den ”muslimska faktorn” i det kenyanska valet 2007? Det verkar som om huvudkandidaterna, för första gången sedan flerpartisystem infördes, faktiskt brytt sig om att försöka direkt appellera till de muslimska kenyanerna som väljare. Vallöftena om reformer, rättvisa och ett slut på diskriminering visar på att båda kandidaterna såg att muslimernas röster kunde bli tungan på vågen i den jämna kampen. Men händelserna under november visar kanske också att den ”muslimska faktorn” inte bara handlar om hur muslimerna röstar. Det anses generellt ha förekommit valfusk vid valet den 27 december, men omfattningen och betydelsen för valutgången är oklar. Det var jämnt mellan kandidaterna. Det intressanta är dock skiftena i opinionen som skedde samtidigt som dramat kring Odingas och NAMLEFs MoU utspelade sig. I en opinionsmätning genomförd mellan 20-23 oktober, alltså före det att det första dokumentet spreds offentligt hade Odinga en till synes betryggande ledning med 14 procentenheter över Kibaki. Denna ledning minskade i nästa opinionsundersökning som genomfördes vid den tid då diskussionen började ta fart (4-6 november). Nu var skillnaden endast fyra procentenheter mellan de båda, men Odinga ledde fortfarande. Ytterligare en undersökning genomfördes när diskussionen kring dokumentet var som hetast 17–19 november, och då var skillnaden mellan de båda kandidaterna endast 0,3 procentenheter. I en opinionsundersökning genomförd i början av december, efter publiceringen av den ”äkta” överenskommelsen, hade gapet mellan de två kandidaterna ökat igen, till Railas fördel, och var nu fyra procentenheter. En kartläggning av nyhetsmediernas rapportering kring presidentkandidaterna under november visat att religionstemat var det tredje största, efter partifrågor och sociala frågor, och att i rapporteringen om religion var det Odingas kampanj som ägnades mest utrymme (69% jämfört med Kibakis 30% och Kalonzos 1%). Det är rimligt att anta att det i stora delar handlade om överenskommelsen med NAMLEF.
Valrörelsen var turbulent, och många faktorer kan ha påverkat väljarnas ställningstaganden i opinionsundersökningarna mot slutet. Men faktum kvarstår, tidsmässigt sker raset för Odinga i opinionsundersökningarna samtidigt som affären kring överenskommelsen med NAMLEF diskuteras som mest. Det är möjligt att man här kan se en annan aspekt av den ”muslimska faktorn”. En ständigt närvarande misstänksamhet hos vissa segment i befolkningen gentemot den muslimska minoriteten för att vara femtekolonnare i nationsbygget, och en rädsla för muslimsk separatism och fanatism kan ha utnyttjats för politiska syften av den sida som mest anklagas för oegentligheter i valet.
Efter valet då? Hur har muslimer ställt sig i den pågående konflikten? Det finns inga rapporter om separatistisk politisk aktivitet vare sig i kustområdena eller i nordöstra delen av landet. Sveriges Radio rapporterade om en demonstration i Nairobi i samband med fredagsbönen den 18 januari. Vidare har det i internationella media rapporterats om officiellt framförda krav från muslimska religiösa ledare att myndigheterna ska göra allt för att stävja våldet, samt muslimska röster som tydligt ställt sig bakom de olika externa medlingsförsök som förekommit. Men i övrigt verkar det som om det är den gamla vanliga strategin som gäller: ligg lågt och gilla läget.