6 oktober

Godmorgon.

Höstlöven faller fortare än jag hinner kratta. De seglar, fladdrar och vaggar sig ned mot gräsmattan. Katterna leker, när de, på katters vis, är tröttade, skojar löven istället med sig själva. Äpplen faller med dov duns mot marken. Jag är inte där för att hindra dem från att störta.
Newton såg äpplets fall från trädet som ett bevis för att tyngdlagen gällde. Äpplets lag var absolut, ingen diktator kunde upphäva denna lag utan att själv falla. Från tronen, makten och härligheten, mot en obarmhärtig Moder jord.
För mig representerar äpplets fall inte blott tyngdlagen, utan även årstidslagen. Den som säger att efter sommar kommer höst. Denna, höstlagen, är lika omutlig som Newtons gravitationslag. Än är inte allt rubbat, även om många klimatforskare med glöd påstår att tiden är ut led. Ack och ve, säger forskaren och tror sig var den som likt Hamlet känner sig manad vrida tiden rätt igen.
Hösten, det betyder brasmys, bok eller god film.
Då kommer jag osökt att tänka på Doktor Flex och hans testamente. Vaktis och krutkärringarna, heter filmen.
Den har sin premiär på fredag. Jag vet, ty det är jag som är doktor Flex. Det är ingen hjälteroll, snarare tvärtom. Det är en riktig busroll. Regissör, manusförfattare, diktator och lagtolkaren Åke Hermansson har tilldelat mig en skurkroll - igen.
Så brukar han göra. I de filmer vi spelat in, det är närmare dussinet, har jag aldrig fått agera hjälte eller förste älskare.
Blott bus, fusk, bedrägeri, byfåneri och högsitteri har följt mig genom Åkes filmer.
Jag har ramlat ned från åtskilliga berg ,hamnat i kurran, blivit ättestupad, blivit forsrännad, inne- och utebränd och allmänt misshandlad.
Varför? frågar jag mig och Åke, som mest brummar sitt svar. Något om att jag är bäst som drulle och putt.
Själv misstänker jag att det är en senkommen hämnd för något ont jag åsamkat honom i min barndom. Kanske slog jag honom i något kulspel. I Klarakvarteren, i Tysta Parken eller i plaskdammen på Malmtorget.
Det var där det började, vårt filmande. Filmföreningen Forward hette vi då och är fortfarande framåt, lite drygt femtio år senare. Då, på 1950-talet, härjade desperados på Klaragatan, då syntes bleka rymlingar på Odengatan.
Vi Forward-ynglingar blev så småningom vuxna och mogna, för att så småningom bli så mogna att vi åter kan barnsla oss inför kameran.
Och nu, på fredag, är det premiär. I Karlstad, på Arenan.
På lördag far vi mot Lysvik, där stora delar av filmen är inspelad, där det blir en Lysvikspremiär.
Och för dem, som inte tycker om en elak dr Flex finns också en lurig vaktmästare, rent otroligt likt Konrad Larsson, radioreportern. Vidare synes en snäll med lurig pensionär som ser ut ungefär som Margit Eklund.
Men det finns fler levande människor i filmen.
Hur den slutar vill jag inte berätta, men hoppas ni kommer och hälsar på...


En god hösthelg önskar jag er alla:

Chefredaktör´n
Box 28,
65102 Karlstad
(Staffan.Ander@NWT.se)

Publicerad: 2007-10-06 08:15

Uppdaterad: 2007-10-07 11:42

© Copyright     Skriv ut      Tipsa en vän   BOKMÄRK:   Facebook  |  Del.icio.us  |  Digg