15 mars

God Morgon.

Godmorgon, skriver jag till våra goda ishockeyspelare i Färjestads Bollklubb.
Ty nu är det slutspel som gäller.
Först kvartsfinal, sedan semi-dito, har vi tänkt oss.
Skall det bli vi som vinner eller ni som förlorar?
Vi har understundom tvekat under säsongen. Vi som fortfarande tvekar får till svar:
Vänta bara...
Vi vill att vi skall vinna, vi vill bli underhållna. Vi vill få valuta för entrébiljetten.
Annars blir det ni, inte vi! Bara så att ni vet vad vi vill.
Detta får mig osökt att låta tankebanorna flykta iväg till Madison Square Garden. Det var här Ingemar Johansson lät sin ”Torshammare” tala för snart femtio år sedan.

I år underhöll New York Rangers ishockeyspelare mig en lördagseftermiddag denna månad.
Arenan tål sina nära 20 000 åskådare. Matchen började inför hälften. Övriga var på väg, eller var upptagna med öl och hamburgare. Mål blev det raskt, men ingen reagerade särdeles häftigt.
”Vadå mål, det är en lång match” tycktes resonemanget lyda. Man pratade hellre med bänkgrannen, gullade med medhavt barn eller skrattade åt gamla skämt.
Vid nästa mål jublade många, dock inte jag. En försäljare av spunnet socker var i skottlinjen. Till det spunna ingick stor och hög och strutig hatt. Det var den som störde.
Men hejarklacken störde inte mycket. De jublade visserligen vid mål, men inga ramsor, inget organiserat väsen.
Jag tycker att FBK:s Wolfpack är betydligt mer alerta.
Öl kom och gick, soppor och sallader vandrade mellan bänkraderna. Betalningen och växel tillbaka likaså. Nachos, pommes frittes och popcorn var snacks.

Det blev 3-0 och ett visst engagemang märktes. En gentleman sprutade, jublande ut popcorn över sin nästa bänkrad.
Vilket skott, sade han, på ett ungefär, fast på engelska. Må det, tänkte jag och tänkte på Bobby Hull, hans slagskott mätte 190 km i timmen.
Min bänkgranne ville gå på toan, det fick han inte. Någon j... ordning är det även på Madison. Han fick snällt vänta till reklampausen. Då tog spelet slut, allt stannade upp, spelarna gick och ställde sig vid sargen, småpratade och såg allmänt sociala ut.
Paus inträffade och alla rusade ut.
Nej, det var inte brandövning, det var kö till toa som gällde. Tänka sig, att öl har en sådan dränerande effekt på mansfolk. Kön, den var 73 meter lång.
I andra perioden hade många satt sig. Hur många vet jag inte. Det är svårt räkna icke sittande människor. Kameror blixtrande, men inte mot plan. Man fotograferade varandra och hade allmänt trevligt, som man har på en helgutflykt med familjen.

I nästa paus fick lite äldre farbröder vara med och leka skridskor. Med bautapuck runt höften fick de segla runt snitslad bana. Snabbaste farbror vann. Det blev jubel varje gång farbror drattade på rumpan. Vid kvällsföreställning brukar unga, slanka, flickor hoppa runt och svänga benen i skyn. Men nu var det familj och tjocka farbröder som gällde.
”Story of my life”, sade någon. Jag tror det var jag.
Matchen som sådan var avgjord vid 4-0. Mest spännande var det om målvakten, svenske Henrik Lundqvist, skulle hålla nollan. Det gjorde han. Vi jublade för varje puck han motade. Anders Hedberg, mindes bänkgrannen. Henrik Lundqvist ville man gärna behålla i Rangers, det visste han. Mr Lundqvist hade nyligen skrivit på ett femårskontrakt som gav honom modiga och dryga 40 miljoner kronor om året.
Då gäller det att mota på!
Vi, tillresta svenskar, jublade så gott vi kunde och gav oss ut på Broadway.
Det finns lite mer att välja på i New York.
Mamma Mia till exempel.
En god blågul vinnare på Broadway.

Lycka till FBK och en god helg, skriver:

Chefredaktör'n
Box 28
651 02 Karlstad
staffan.ander@nwt.se

Publicerad: 2008-03-15 08:00

Uppdaterad: 2008-03-16 12:17

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg    Vad är detta?