En storslagen bok – men historiskt fel

MATS DAHLBERG

Boken Ur medeltidens höst, av Johan Hiuzinga.

Historieforskningen har för länge sedan sprungit ifrån den nederländske historikern Johan Huizinga (1872-1945).
Mycket i hans mest berömda bok, Ur medeltidens höst (Förlaget Lind & Co, övers. Hans Reutercrona), är föråldrat.
I mångt och mycket ser forskarna annorlunda på den sena medeltid, som Huizinga beskriver med den stilistiska kraft och enorma kunskapsrikedom som gjort boken till en klassiker. En ständigt omtryckt och nyutgiven klassiker i trots av att ingen längre utan stor försiktighet kan använda Ur medeltidens höst som en kunskapskälla.

I varje fall inte vad gäller om man söker svar på frågan: Hur var det egentligen?
Ändå kan ingen med ett mer seriöst historieintresse – eller sökaren av en stor läsupplevelse – gå förbi Johan Huizingas bok.
Återigen och nu med ett citat ur Dick Harrisons förord till nyutgåvan – har boken ”sedan länge distanserats av forskningen”.
Och Ur medeltidens höst framstår idag – och åter citeras professor Harrison i Lund – ”snarare som en lärd vision av det förflutna än som forskning i ordets egentliga mening”.

Johan Huizingas bok är en storslagen skildring av kultur, liv, tänkande i Frankrike och Nederländerna under 1300- och 1400-talen, det vill säga medeltidens ”höst”. Boken är koncentrerad till de två länderna; norra Europa och andra delar av kontinenten förekommer inte alls.
Men de två ländernas politiska, ekonomiska och kulturella betydelse påverkade övriga Europa och dess utveckling ut ur medeltiden och in i den nyare tiden.
Huizingas bok – den tål att kritiseras, konstaterar Dick Harrison – har stora brister. Men boken har trots det överlevt och verkar, nu 90 år gammal, ha fått samma klassikerstatus som exempelvis Edward Gibbons storverk om romarriket, också det ett arbete som forskningen betraktar som underhållande bredvidläsning på hög nivå, inte ett arbete präglat av exakt kunskap och sakriktighet.
Håller man detta – bristerna i Huizingas bok – i minnet och läser den som ”en brokig dröm om en epok som inte längre finns” (Harrison) – då är boken alltjämt en fascinerande och stimulerande medeltida gobeläng i ord. Här dyker de upp, kungarna, adelsmännen, de stora konstnärerna, krigarna, och det som brukar beskrivas som ”vanligt folk”. Bokens bildrikedom är stor och Huizingas främsta bidrag till litteraturen. Att han en gång för längesedan var föreslagen till Nobelpriset i litteratur förvånar inte. Han borde ha fått det. Hans främsta verk har överlevt in i vår tid.
Medan några av dem som faktiskt fick priset är glömda och aldrig omtrycka.

Publicerad: 2008-04-18 07:20

Uppdaterad: 2008-04-18 09:25

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg    Vad är detta?