Om rockmusiken som upprorshandling

BOK

Rock och uppror. Amerikansk, brittisk och svensk rockkultur 1956-1969
Björn Horgby
(Carlssons)

Elvis Presley. Foto: George Kalinsky/Scanpix

Bill Haley. Foto: Scanpix

Första gången jag lade mig i den så kallade kulturdebatten var hösten 1956, då någon musikförståsigpåare i radion sagt att ”rock´ n roll är ju en väldigt enkel musik.” Jag hade just, 13 år gammal, hört Bill Haleys Rock around the clock och Elvis tidigaste skivor, och skrev en rasande insändare till Afton-Tidningen, där jag utnämnde experten till en hörselskadad idiot.
Det går en skarp gräns just de åren, vad gäller musiksmak. Vi som var 13-14 år kring 1956-57 föll för rocken. De som var några år äldre höll sig till jazzen, som min generation mest tyckte var ett odeciderat tutande och klinkande hit och dit.

Nu har Björn Horgby, historieprofessor i Örebro, skrivit en tjock bok där han försöker bena ut vad rockmusiken betydde rent sociologiskt och värderingsmässigt från genombrottsåren i slutet av 50-talet och 60-talet ut.
Rockmusiken som upprorshandling alltså. Ett uppror som tidigare jazzen stått för.
Det blir ”hegemoni” och ”diskurs” (akademikers älsklingsord) så man storknar, och när man kommer i mål kan resultatet sammanfattas i några enkla sanningar: Elvis blev från början hatad av ett religiöst anstucket etablissemang, men blev snart så rik och berömd att ingen längre vågade sig på honom. Beatles hade mindre sexistiska texter än Rolling Stones och The Who. I de senare fallen handlar det om manliga krav och önskedrömmar, medan hos Beatles kvinnans kärleksmakt försatte mannen i underläge.

Vid det laget, i mitten av 60-talet, var den musikaliskt upproriske arbetargrabben Elvis – som öppet erkände att han inspirerats av de svartas musik och fått skit för det – i stort sett borta från rockscenen. Han återuppstod som de välsituerades hjälte i guldlamékostrym i Las Vegas. Det var aldrig aktuellt att inbjuda honom till festivalerna i Monterey eller Woodstock.
Vad var det då som retade folk hos Elvis i början av hans karriär? Innehållet i hans texter, denna ”arbetarklassens maskulinitet” för att citera Horgby, var inte moraliskt värst upproriskt. Tvärtom en anpassning
till en borgerlig äktenskapsmoral. Det utmanande var höftvickningarna, antydan att det finns ett liv nedanför svångremmen.
I det bigotta USA, de släckta sovrumslampornas land, var det nog för att få discjockeys att krossa hans skivor under sändning. Detta i början av karriären. I nationellt täckande tv-sändningar, där man tack vare skivframgångarna tvingades släppa in honom, klippte kamerorna av honom vid naveln.
I det småborgerliga USA och inte minst bibelbältet, där alla måste gå i kyrkan och grannar hade örnkoll på varann, uppfattades Elvis närmast som moralisk terrorist, ett hot mot tukt, sedlighet, Amerika och Gud. Som ett motsvarande hot mot tingens ordning uppfattades inte 60-talets rock- och popgrupper i England, även om de provocerade på olika vis – och ännu mindre i Sverige.
Det kunde delvis bero på att den svenska rocken var menlös och epigonartad, en rockförädlad Sven-Ingvars som på sin höjd utmanade jazzmusiker (som kände sin ställning hotad), Calle Jularbo Society och
pingstkyrkan. Det som väckte våldsamma reaktioner (och föranledde en statlig utredning) var inte musiken eller texterna, utan den grupp som mest demonstrativt tog till sig rockmusiken: raggarna. (När utredningen slutligen
lades fram hade raggarna i stort sett dött ut.)

Vilka värderingar stod då den så kallade rockrevolutionen för? Genomgående för både USA, England och Sverige gällde att det rent politiska var rockkulturen främmande. Det handlade mer om att utmana attityder än politik.
För Sveriges del kom detta att ändras mot slutet av 60- och främst 70-talet, som ett led i kulturens allmänna vänstersvängning. England hade ju ingen motsvarighet till vår Vietnamrörelse eller vänstervåg.
Samma frånvaro av uttalat politiska synsätt finner Horgby i en annan av 60-talets upprorsrörelse, som gick hand i hand med musiken: hippierörelsen. Alla frihetsparoller var mest en tjusig överbyggnad, bakom vilken dolda sig
manschauvinistiska krav att få ligga med så många tjejer som möjligt. I frihetsretorikens namn förväntades kvinnorna vara sexslavar.
Den fria sexualiteten var i och för sig ett uppror mot en förhärskande moralisk hegemoni, men det var inget politiskt uppror och i slutändan av frihetsflummandet väntade new age. Allt analytiskt tänkande försvann i
haschångorna.
Knarkromantiken var en annan typisk 60-talsföreteelse, med LSD-profeten Timothy Leary i spetsen. Dock fick knarket aldrig samma fotfäste inom den svenska rockkulturen som i den amerikanska och engelska.

Rock och uppror är intressant och tankeväckande, även om jag ibland suckar uppgivet inför allt trampande på stället i en mångordig analyssörja. Däremot undrar jag hur man kan kan skriva ett kapitel om svensk 60-talsrock utan analysera en enda låt, men framför allt: att inte ens nämna Jerry Williams.
Att rockmusiken förändrade opinionsläget betydligt mindre i Sverige än i England och framför allt USA är dock föga förvånande. I USA var det ju kvävande lågt i tak från början.

Gunder Andersson

Publicerad: 2008-04-21 06:00

Uppdaterad: 2008-04-21 08:46

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg    Vad är detta?