I morgon håller jag på Lustans

Nöjeskrönikan/Mikael Adamsson

”Vi färdas genom öppna städer, värme ljus och vackra kläder...”.
Under några år i min ungdom var Lustans Lakejer störst och Johan Kinde parametern.
Kinde var elegant, cool, frän, sannolikt kung på brudar, och skrev texter om en flärdfull värld med vackra, farliga kvinnor som jag och mina unga moderna kompisar såg som den optimala.
Så långt från Karlstads, i våra ögon, öststatslika tristess som man kunde komma.
Lustans andra skiva, Uppdrag i Geneve, tog verkligen den tonåriga upplagan av mig med storm. Johan Kinde satte ord på min egen eskapism, min längtan bort från högstadiets skitiga mopedhuliganer i Orrholmsgaraget och – när jag trodde att jag kommit undan – de överjävligt svåra derivatorna på fyraårig teknisk.
I dag inser jag att jämngamle Kinde, från Åkersberga och Östra Reals gymnasium, inte heller hade sett de champagnebesprutade metropoler han beskrev som 19-20-åring. Men det fattade man ju inte då.
Kinde var kung, så var det bara.
I fotbollslaget var vi några stycken som odlade lugg, längre än kön till synthmekkat Ritz. Det var slips, vit skjorta och vissa hade till och med trenchcoat. Vi slängde oss med meningar innehållande ord som ”lakonisk” och ”sardonisk” och såg alltid till att släppa våra två meter långa, och våldsamt långluggade, tvillingar först av bussen när vi var ute i bushen och spelade. De gapande motståndarmunnar vi möttes av sa oss raskt att vi vunnit på teknisk knockout redan innan matchen kommit igång.
Till sist var vi sannolikt det enda fotbollslag i Värmland som hade Lustans Lakejer som husgudar i omklädningsrummet.
När vi hade tagit foton till matchprogrammet inför en säsong sa en polare att jag såg ut exakt som Christer Hellman – trummis i Lustans.
Och jag var naturligtvis obeskrivligt belåten.
Nu skriver vi 2007 och Johan Kinde och kompani dyker plötsligt upp i melodifestivalen.
Som pappa till en elvaåring kommer man knappast undan det här spektaklet, men att säga att jag i vanliga fall bryr mig särskilt mycket är att ta i.
Men i kväll kommer jag, och jag vet några till, att sitta som på nålar.
För man vill ju aldrig att en gammal ikon kläs av, hur välekiperad han än må vara.
Den gamle stekaren kommer alltså till start, närmare 25 år efter att det förra inlämnade bidraget från gruppen ratades. Kinde har till och med fått med sig Tom Wolgers.
För en gammal Lustans-freak är detta faktiskt rätt stort, hur patetiskt det än må låta. Och låttiteln smakar klassisk bitterljuv Lustansiana – Allt vi en gång trodde på.
Jag är också medelålders numer, och precis som i Johan Kindes fall har hårsäckarna börjat ta sin mats ur skolan.
Jag är fortfarande kvar i Karlstad, men vissa av de besjungna metropolerna har man trots allt hunnit med att se – även om det inmundigade då betydligt oftare handlade om bordsvin, för fem franc från supermarchén, än Gula Änkan.
Men som sagt, Johan Kinde – livet ger oss alltid några år. Gör våra saligen insomnade luggar stolta nu!

Mikael Adamsson


Mikael Adamsson är sportreporter på NWT och hoppas att Lustans Lakejer sopar banan med allt och alla i morgon kväll.

Publicerad: 2007-02-06 17:25

Uppdaterad: 2007-07-05 14:23

© Copyright nwt.se.      Skriv ut       Tipsa en vän    BOKMÄRK:    Del.icio.us       Digg