24 maj

Godmorgon

Var är du?

Är jag intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen, som jag nött.
Jag är trött,
ganska trött, sjuk och trött och ledsen.

Sägs, var hålls min lille vän,
rare vän,
ende vän
i den vida världen?
...

Orden är Harriet Löwenhjelms och är ur dikten ”Är jag intill döden trött”. Orden, stroferna kom över mig när härförleden samspråkade med en äldre gentleman. Han är till åren kommen, drygt åttio enligt egen utsago.
Han söker en vän från ett kort möte som ägde rum för några och sextio år sedan.
Det är under andra världskriget hans historia utspinner sig. Det som vi lätt nostalgiskt och svepande brukar kalla för ”beredskapstiden”.
Det handlar om en flicka som han träffade en vinternatt under en manöver i Torsby 1942.
Manövern omfattade bland annat transport av tunga pjäser. Detta hände sig i slutet av november, där snöblandat regn, blåst och fukt och mörker var de yttre omständigheterna.
Med häst och kärra nådde gruppen bestående av tre personer så småningom Lövhöjden. Där fastnade kärran med de tunga artilleripjäserna ordentligt i dyn. Det rådde mörkläggning, men trots detta gjorde man upp en liten värmande brasa i blötan. De uttröttade hästarna masserades med granris och så småningom lyckades man få hästar på fortsatt och mödosam marsch.
Så, mitt i mörka natten, som i en dröm, får man se ett upplyst hus med dörren på vid gavel. Det såg varmt och välkomnande ut.
Därinne togs de tre stelfrusna männen hand om av en dam, kanske i femtioårsåldern, och två flickor. Flickorna, som nog var i tjugoårsåldern, hade kaffekokaren på spisen. Överallt på golvet låg sovande militärer. Vi bjöds på en värmande kopp falskt kaffe - häften råg och hälften cikoria, berättade den gamle soldaten.
Efter den korta och verderkvickande pausen, när var det dags för oss att fortsätta vår färd, kom en av flickorna fram och stoppade ett litet paket i min rockficka, fortsatte han sin berättelse. Det här kan ni nog behöva, sade hon och jag mumlande fram ett försynt tack. Paketet innehöll några pannkakor, väl inslagna i tidningspapper. De hade svalnat när jag så småningom åt upp dem, men aldrig har väl kalla pannkakor värmt mig så mycket.
Resten av vandringen var lika jobbig. Vi band ett rep till hästkärran som höll oss på rätt kurs när vi halvsovande vandrade vidare. På morgonen var vi framme i Gräsmark varpå vidare färd till Sunne följde. Där skedde sen ilastning på tåg till Örebro och senare Stockholm.
Det har gått många år sedan denna händelse, men genom alla år har en undran förföljt mig ?
Vem var du unga, omtänksamma och kärleksfulla flicka, som gav mig dessa pannkakor, november 1942?
Soldatens namn är Erik Wirgart, han bor numera i Trollhättan.
Tänk om jag kunde få kontakt med henne, den då tjugoåriga flickan, den nu åttioåriga damen.
Jag vill bara säga TACK!

...
Hjärtat har jag hårt i bänn.
Kommer, kommer du igen,
lille vän
rare vän
i den vida världen?

Kom och hjälp mig för Guds skull,
för min skull,
för din skull,
du, som ensam kan det!
Världen är av sorger full,
allt som glimmar är ej gull.
För Guds skull,
för min skull,
hjälp mig, du som kan det!

Harriet Löwenhjelm hittade aldrig sin vän. Hon dog, ensam 1918, 31 år gammal.

En god helg önskar jag alla och envar:

Chefredaktör´n

Box 28,
65102 Karlstad

Publicerad: 2008-05-24 06:00

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg    Vad är detta?