Prästen som inte vill sluta jobba

KARLSKOGA

I söndags höll Monica Albertus sin avskedspredikan i Karlskoga kyrka som chef och ansvarig för centrum-Karlbergsdistriktet.
Men hon fortsätter att jobba; först som vikarie på sin gamla tjänst och sedan som komminister på 80 procent.
– Ja, jag känner att jag inte är färdig med det än, säger Monica Albertus, 68 år.

Än känner sig inte Monica Albertus färdig med yrkeslivet. I söndags hade hon sin avskedspredikan som chef, men fortsätter jobba 80 procent som komminister i Karlskoga kyrka. Foto: Stig Adolfsson

Fascinerande och inspirerande, fantastiskt och spännande, glädjande och svårt... 22 år som präst har gett Monica Albertus så mycket. Och mer lär det bli. Foto: Stig Adolfsson

Det otroligt populära dopträdet i Karlskoga kyrka är ett av Monica Albertus många påhitt. Foto: Stig Adolfsson

Härom dagen var det precis 22 år sedan hon prästvigdes. Hon hör därmed till dem som valt detta yrke i mogen ålder.
Hur kommer det sig att en journalist mitt i livet väljer att bli präst?
– Konfirmationsprästen var sträng, men kyrkorummet med sitt orgelspel fascinerade mig, berättar Monica Albertus en eftermiddag i Karlskoga kyrkas gamla sakristia.
– Om väggarna kunnat tala vad hade de då inte att berätta om glädje och sorg hos de generationer som passerat under mer än 420 år?
En händelse mitt i livet med jobb på Karlskoga Tidning, man och barn, väckte det slumrande intresset.
– Det var 1979 och vi hade precis flyttat hit och bodde i sommarstugan i Åtorp. Min systerson fick cancer, jag var hans gudmor och tyckte det var så orättvist.
Men hon vände sig till karmeliterklostret i Glumslöv med en bön om förbön och kände att hon inte var ensam.
– Nu är han 36 år och friskförklarad och för mig är det ett under. Oavsett vad som hänt var vi inte ensamma utan omslutna.
1981 började hon läsa en grundkurs i teologi i Karlstad. Sedan läste hon på halvfart mellan 1981 och 1986, medan hon jobbade vidare på Karlskoga Tidning, och sista året gick hon på pastoralinstitutet i Uppsala.
Som pastorsadjunkt placerades hon i Nysund.
– Alldeles ensam. Då var det tur att man redan hade livserfarenhet.
Efter två år i Nysund kom hon till Degerfors.
– Där var jag sju år. Jobbade ihop med Arne Rubin, en man med ett stort hjärta. Vi var ett jättebra team.
Och 1995 kom hon till Karlskoga församling, där hon nu alltså slutar som distriktschef.
Fast hon egentligen inte känner sig riktigt färdig med det här med chefskapet.
– Det har varit så roligt att ha ansvaret för verksamhet, personal och budget.
Medarbetarna har hon försökt ge frihet under ansvar, hon har försökt att lyssna in, att ge utrymme för kreativitet.
Själv sprudlar hon av idéer.
Inne i kyrkans kor står vigselljusstaken och dopträdet, hennes egna påhitt, som båda blivit succé.
Hur möter man dagens stressade människor?
– Det är fel att haka upp sig på söndagsgudstjänsten klockan elva. Det kommer inte dåligt med folk då heller, men det kommer fler till sådant som musik-, kvälls-, familje- eller taizégudstjänster för att inte tala om konserter. Vi måste respektera att människor är rädda om sina helger. Hur ska de hinna..?
– Hur ska vi kunna konkurrera med allt det som människor mitt i livet måste hinna med – hälsa på gamla föräldrar, skjutsa barn till olika idrottsaktiviteter? Vi måste hitta andra tider, andra former, andra dagar för möten. För intresset för de andliga frågorna är stort och inte så tabu som för några år sedan.
I ”hennes” församlingshem 39:an förekommer mycket, poesiaftnar, torgkaffe med lördagskvart med mera, alla opretentiösa sätt att möta folk på. I kyrkan har hon infört Så skulle jag predika, där känt folk får predika på sitt sätt.
Karlstads stift är privilegierat, menar hon.
– Vi har många kyrktrogna och folk är intresserade av andliga frågor. Vad är tro? Vad är det för mening med livet? Varför ser världen ut som den gör?
Under 22 år som präst har hon förstås mött otroligt mycket människor, kommit dem nära i deras djupaste sorg och glädje. Det har blivit otaliga dop, konfirmationer, vigslar och begravningar genom åren. Förutom symöten och andra träffar av olika slag.
– Roligast är dopen. Svårast är begravningarna, särskilt när det finns barn inblandade.
Har du märkt något kvinnoprästmotstånd?
– Det har jag aldrig känt av här. Vi har så mycket att göra att vi inte har tid att ägna oss åt sådant. De som hinner ägna sig åt sådana petitesser har för lite att göra, säger hon med en hel del skärpa i rösten.
Hon har delat 38 år av sitt liv med Sixten, läkaren, som hon följt från Stockholm till Småland och tillbaka till hans hembygd – han är uppvuxen i gamla apoteket i Degerfors.
– Han kan allt, baka, bygga hus, stoppa strumpor och odla. Utan hans stöttning hade jag aldrig kunnat läsa till präst. Nu sköter han bak och tvätt, medan jag klipper gräs och tvättar bilen.
Hur har du påverkats av dina år som präst?
Monica Albertus tittar ut genom de gamla fönsterglasen, ut över alla smyckade gravar på kyrkogården.
– Jag har nog blivit mer människa.
Med spänning ser hon nu fram emot att fortsätta jobba – med Selmajubileum och Skogskapellets 100-årsjubileum, lördagskvartar och poesiaftnar, gudstjänster och symöte, dop, vigslar och begravningar.
Tills hon känner sig färdig.

Sigun Carlén-Slottner
0586-72 13 33
redaktion@karlskogatidning.se

Publicerad: 2008-06-18 06:20

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg  |    Add This
Vad är detta?