14 juni

GODMORGON

Tänk er: Tidigt 1950-tal, Karlstad, september. En grå måndag, ett gäng unga gossar är på väg hem från. Skolan ligger i stadens utkant, nästan på landet. Det är Västerstrandsskolan, vägen hem, mot Klarakvarteren, går längs Klarälven.
Plötsligt tjuter det i luften. Ett skriande läte skrämmer upp korpar och skator vid älvbrinken.
Vi, unga, vet vad som gäller. ”Ta skydd”- skriker vi till varandra och söker gömställe. Jag hittar en kapsejsad eka invid älven. Den får duga.
Där ligger jag och hör det hesa tjutandet rulla vidare. Ett, två, tre .....till sju räknar jag. Så följer en tystnad på dubbelt så lång. Jag räknar till sju en gång till och tonen kommer åter. Så låter det i ett par minuter, varpå en lång, lång tystnad följer. Det är mörkt, rått, därunder den skyddande ekan. En kamrat i nöden har följt mig under ekan. Han är rädd, snyftar lite.

”Kommer, kommer dom nu...ryssarna”, frågar han lätt hulkande. Jag hade inte tänkt mig bli rädd, jag visste ju vad som skulle följa, men hans rädsla smittade och jag började själv tycka allt var lite kusligt. Först den hesa signalen, sedan den lika intensiva tystnaden. Jag tänkte säga något lite tröstande, men min röst bar inte. Tänk om det var på riktigt, tänk om de där hemska varelserna kom nu. De åt barn hade jag hört sägas.
Så tjöt det till igen. Jag ryckte till och slog huvudet i båtens golv, som då var mitt tak. Min keps hamnade på vingel och vi båda började, hysteriskt, att skratta. ”Det är över nu” sade jag vist och beskyddande, jag var ju trots allt sex månader äldre än min rädde, darrande båtskamrat. Han hade en liten blöt fläck på sina byxor. Fåglarna började åter att kraxa, först lite försynt, sedan allt kaxigare och kraxigare
Vi kröp ut, mötte resten av gänget, där även den tuffaste såg lite uppskakad ut. Resten av vägen hem, gick åt att tala om hur orädda vi egentligen varit hela tiden. Vi visste ju, egentligen, att klockan tre, eller 15.00 som magistern sa, skulle det tjuta. Beredskapslarm, sade han. Då skall man lyssna på radion och bege sig till närmaste skyddsrum. Om nu inte faran- över- signalen kommer inom kort. Den är cirka en halv minuter lång och har bara en ton.
Ja, allt det där visste vi ju...

”Berätta aldrig för någon att jag var rädd,” sade min vän i båten. ”Aldrig, aldrig,” lovade jag. ”Ditt namn är dolt i mitt inre”, tillade jag. De fina bokorden hade jag anammat någon sen natt, under täcket med ficklampans hjälp.
Hemma fick mamma och pappa visa mig på källaren. Där kunde vi, skulle vi, gömma oss, om inte den där långa faran-över-signalen kom. Men så blir det inte, sade far och såg ut som om han inte trodde på sig själv. Nej absolut inte, sade mor och lät övertygande tydlig.
Allt detta, femtioåriga minne, kom över mig måndagen den 2 juni, då Hesa Fredrik lät sina sju korta och sju långa signaler. Han gör så vissa måndagar nuförtiden. Fyra gånger per år får han låta numera. Hans hesa röst testas första helgfria måndagen i mars, juni, september och december.
Nog var det varje månad när jag var ung? Då faran var diffust närvarande, då ryssen inte var en människa.
Nutid, vid tutandet tänkte jag lite på min vän. Nej, hans namn får ni inte. Han har säkert vuxit upp till att bli en stor och grov karl, som inte gråter för någonting. Undrar om han tänker på Hese Fredrik och sina blöta byxor någongång.
Skönt att det är andra tider, skönt att han, ryssen, fått ett mänskligt ansikte och att vi alla är lite närmare varandra.
Då där, under ekan, hotade fienden.
Då var det skönt med en upp-och-ned vänd eka.

En god helg önskar jag er alla:

Chefredaktör´n

Box 28, 65102 Karlstad
(staffan.ander@nwt.se)

Publicerad: 2008-06-14 06:00

Uppdaterad: 2008-06-14 11:33

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg  |    Add This
Vad är detta?