En av de sista arbetsdagarna satt Lars-Olov Bergqvist så här avslappnad på jobbet – Banverkets kontor i Kristinehamn. Nu får han koppla av på riktigt. Foto: Christer Olsson

Nu växlar Lars-Olov om till hemmaspåret

FAMILJ

– Vi kommer att sakna honom!
Det säger Lars-Olov Bergqvists arbetskamrater vid Banverkets kontor i Kristinehamn.
Efter 47 år kliver han av spåret och blir pensionär. Men han blir inte sysslolös.

Förra veckan gjorde Lars-Olov Bergqvist sin sista arbetsdag – 47 år blev det på Banverkets kontor i Kristinehamn. Foto: Christer Olsson

Förrådet vid Banverket i Kristinehamn är hemtrevligt. Det finns både fåtöljer och vagnssäten att sitta på. Blommor, fotografier, tavlor och roliga prylar gör det hemtrevligt. Liksom alla kepsar och vimplar i taket.
Så var det i alla fall fram tills i torsdags. För efter 47 års anställning slutade då Lars-Olov Bergqvist och hans arbete ska ersättas med en person som kommer två dagar i veckan från Kil.

Att det en gång blev arbete åt SJ, eller det som senare blev Banverket, beror på släkten. Med en farfar som var stins, en morfar som var lokförare och en pappa som var banvakt kan spåret tyckas utstakat. Men han blev erbjuden en utbildning inom kooperationen efter att ha arbetat som springpojk vid Konsum, i samma fastighet som Biljarden ligger i i dag. Fast han valde ändå att följa i pappans fotspår. Han ville ju vara ute och greja.
– När jag var 17 år började jag vid SJ, 1961, konstaterar han. Jag var med och lade sliper. Det var ett riktigt rallarjobb med mycket handgrävning. Ackordet låg på 14 sliprar per dag men det tunga arbetet gjorde att det var svårt att komma upp i det antalet.

Så förmannen skrev upp extra sliprar och konstaterade en gång att ”snart är vi i Kiruna”. Fast de var på Morabanan.
Men det var inte enbart grävning som krävdes för att få sliprar på plats. Grus skulle ösas och vibreras ihop. Till det använde man tunga vibrationsmaskiner som inte bara fick gruset på plats utan också skakade om jobbarna rejält. Många fick vita fingrar eller andra vibrationsskador.
Men det tunga arbete medförde inte enbart nackdelar, det gav också styrka, något som Lars-Olov hade nytta av som ishockeysplare i först IFK och sedan KHT.
– Som högerforward har jag rensat längs sargen, minns han leende.

Mycket folk trots att matcherna spelades utomhus i 10 till 15 minugrader, är andra minnen som värmer än i dag. Liksom en otippad seger som förde laget upp i division ll.
När ishockeykarriären var slut satsade istället han och hustrun Elisabeth på fotboll. Hon som tränare och han som lagledare. Sedan blev det först handboll för flickor och sedan damer. Extra sporrande var det att de tre döttrarna Maria, Anna och Alexandra spelade och dessutom gjorde det bra. Men för två år sedan blev det för mycket och Lars-Olov tyckte att det var helt ok att enbart titta på sport eller varför inte gå ut med hunden.
– Fram till 1974 jobbade jag ute, sedan började jag inne som lagerförman, fortsätter Lars-Olov.
Sedan dess har han hållit ordning på material till underhåll, signaler, reläer, bult, spik, telematerial och allt annat som krävs för drift och underhåll av Banverkets ansvarsområde.

Med datorns hjälp har det blivit lättare att hålla reda på saker och ting men det behövs ändå någon som håller i det hela. Har det blivit någon stund över har Lars-Olov dessutom blivit arbetsplatsens festfixare. Några gånger varje år äter de flesta av de 30 grabbarna och tjejen som städar – det är en manlig värld – tillsammans och går sedan ut och tar någon öl.
– Det är bra för sammanhållningen, konstaterar han.

Men Banverksgänget kommer inte att bli utan sammankomster i fortsättningen, för Lars-Olov har tackat ja till att bli inhyrd festfixare även i fortsättningen.
Nu när det så ljust och skönt ute kommer Lars-Olov att ha fullt upp med hus, sommarstuga, hund, de fyra barnbarnen och allt annat som en nybliven pensionär kan hitta på.
Men det kommer nog att kännas konstigt när höstmörkret kommer med vardagen. Hobbyn att samla saker tänker han fortsätta med, även om det kanske inte blir lika många kepsar hemma som på jobbet. Det började med att han sparade på gamla redskap och prylar som hör ihop med järnvägen, sedan blev det kepsar.
– Jag fick den första av en lastbilschaufför som kom hit när vi höjde hastigheten på sträckan mellan Laxå och Kristinehamn, sedan har det bara blivit fler och fler, berättar Lars-Olov.
Hur det nu blir med förrådet och dess bemanning är ännu osäkert. Men även om den hemtrevliga känslan får vara kvar kommer det att bli tomt efter Lars-Olov.
47 års erfarenhet och kompisskap är inte så lätt att ersätta. Växlar läggs inte om så lätt...

Lena Edbom
0550-41 25 13/lena.edbom@nkp.se

Publicerad: 2008-06-16 06:30

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg  |    Add This
Vad är detta?