Gräset på Gotska Sandön är planterat för att förhindra sandflykt. Sand,tallskog och måsfåglar bildar största delen av öns karakrär

Ett litet gott land av sand

DJUR & NATUR

– I dag får ni gå i land barfota. Vi kommer inte ända fram till stranden, säger kaptenen på båten.
Efter några timmars färd över Östersjön är fartyget framme vid Gotska Sandön. En av Sveriges mest isolerade och exotiska öar.

Vid Säludden på Gotska Sandöns östra sida ligger ofta gråsälarna och vilar. Området är ett så kallat sälskyddsområde och är fredat hela året.
 Foto: Anders Hanson

Vandringsvägarna på ön är många. Man måste räkna med långa promenader.
 Foto: Anders Hanson

Eftersom det är brist på sötvatten flockas öns fåglar till platser med färskvatten. Här har några större korsnäbbar hittat en gammal järngryta med sötvatten.

En av mycket få granar på Gotska Sandön.

På Bredsandsudden på norra spetsen breder sanden ut sig. Här rastar några silltrutar.

Kustlinjen runt ön består mest av sand eller små stenar.

Den här tallen med sin speciella form kallade Albert Engström för Utkikstallen. Foto: Anders Hanson

Gulkronill är en sällsynt buske som blommar i juni och juli. Den växer på kalkrika hällmarker och är fridlyst. Finns även på Öland och Gotland.
 Foto: Anders Hanson

Flera ejdrar låg döda på stranden. Främst hanar eller gudingar som de kallas.
 Foto: Anders Hanson

Det finns inga bryggor på Gotska Sandön så passagerarbåten kör upp på stranden. Båten lägger till där vädret är som lugnast. Längsta avståndet mellan båten och lägerplatsen är nio kilometer.

 Foto: Anders Hanson

Efter några steg i det kyliga vattnet känns den mjuka och varma sanden välkomnande och skön. Bagaget bärs i land och besökarna får information om platsen.
– Välkomna till Nationalparken Gotska Sandön. Här är det lite speciella regler som gäller, säger lägervärden Erika som berättar att man inte får göra upp eld, röka eller campa på platser som inte är uppmärkta.
Och det är absolut inte tillåtet att ta med sig något från ön som stenar, pinnar och sand.
– Allt ska ligga där det ligger. Vi vill att ön ska finnas kvar i samma skick många år framöver, säger hon.
Nästa år har delar av Gotska Sandön varit nationalpark i hundra år. Men redan 1860 köpte staten ön av privata ägare. Efter det har ön fredats i olika etapper.
Ett litet skogsområde på västra sidan skyddades 1909 och 1963 blev hela ön nationalpark.1988 utökades skyddet även till vattnen runtomkring.
Och det märks. Ön verkar orörd sånär som vid lägerplatsen och området runt fyren på norra udden. Mitt på ön har försvarsmakten en anläggning men den håller på att avvecklas.

Men det finns många spår av mänskligt liv. Fram till att staten tog över bodde det som mest cirka 100 personer på ön. Några få välbevarade små stugor finns kvar som visar hur tufft det var att bo och leva på den tiden.
Ön består i princip av sand och tallskog. Övriga trädarter är lätträknade och gran och björk är riktiga rariteter. Ek, hassel och asp finns sparsamt. och förutom tallar är idegranen den vanligaste. Markvegetationen är mager och artfattig med ljung, lavar och blåbär. Här och var ligger sanden öppen.
Ön har drabbats av några skogsbränder och spåren finns kvar. För den som är intresserad av torrakor är ön ett eldorado.

Djurlivet i nationalparken är artfattigt även det. Det enda fyrfota djuret är skogshare som tyvärr har minskat i antal under senare år. Gnagare som möss och sorkar saknas och det finns inga ormar och ödlor. Endast vid ett par tillfällen har det setts någon orm som har tagit sig dit simmande eller följt med någon båt.
På öns östra sida finns det ett område där gråsälar håller till. Där är tillträde förbjudet under hela året, men med kikare är de lätta att få se.
Därutöver är det fåglar som man kan få se. Och öns mest typiska fågel är den större korsnäbben. Flera par häckar i tallskogen och var man än går så ses eller hörs flygande korsnäbbar. Övriga vanliga arter är grönsiska, grå flugsnappare, bofink, lövsångare, gärdsmyg och svartmes. Har man tur sjunger både sommargylling och rosenfink. Utmed stranden finns arter som silltrut, fisktärna, silvertärna, strandskator och ejdrar.

Ejdern är ganska vanlig men många hanar, eller gudingar som de kallas, ligger döda på stranden. Sammanlagt hittas cirka 15 döda under några dagar.
Ejdern ser ut att ha det svårt i området runt Gotska Sandön. Endast ett par hade ungar och flera fåglar letade mat långt in vid stränderna.
Men längre ut i Östersjön mellan ön och fastlandet sågs flera stora flockar med sträckande ejdrar.
Den bästa platsen för att se eller höra fåglar är vid den så kallade Kappellängen strax söder om lägerplatsen. Hit kommer nästan öns alla småfåglar för att dricka vatten i en brunn. Sötvatten är det brist på och vattenhålan är den enda stora källan med sötvatten på ön.
I den gamla brunnen av cement samlas och trängs fåglarna. Ibland kan cirka hundra individer släcka sin törst eller ta ett bad.
Hundratals båtar och skepp har under årens lopp förlist runt ön och det finns många berättelser om spektakulära räddningsaktioner, samt historier om sjöröveri och svält för de som förlist. Många sjöman är begravda på öns kyrkogård.

Nu är det lugnare på ön. Bara två tillsyningsmän som alltid finns på plats året runt, samt två lägervärdar under turistsäsongen.
Och turister förstås. Om alla bäddar är upptagna är det cirka 160 personer som är där samtidigt.
Men ön är stor så det är ingen risk för trängsel. Men ta ett par extra semesterdagar vid resa dit. Risken finns att man vid hårt väder tvingas bli kvar en eller ett par dagar extra, gratis.

Anders Hanson

054-19 97 84 / anders.hanson@nwt.se

Publicerad: 2008-06-28 06:00

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg  |    Add This
Vad är detta?