Ny Anna i Ransäter möter midsommaren

KULTUR

Ingen ändrar ostraffat på Värmlänningarna i Ransäter.
Ve den regissör som tafsar för mycket på F A Dahlgrens folklustspel!
Det går inte att flytta på den sjön stackars Anna vill dränka sig i. Leif Stinnerbom försökte ett år.
Publiken reagerade. Sjön flyttades tillbakas till sitt ursprungliga läge: Osynlig bakom teatergropens stugor och syrénbuskar.
Men det går förstås att bearbeta vissa rollgestalter. Det har regissören (och tidigare balettdansören) Terje Thoresen gjort.
På midsommaraftonen är det premiär på hans andra uppsättning av folklustspelet.
Då med vissa ändringar...

Kerstin Ryhed Lundin blev jätteglad när hon fick erbjudandet att göra Anna i Värmlänningarna. Henrik Hugo gör rollen som Erik, en roll han gör för tionde året. Foto: Örjan Söderlund

På midsommarafton blir det premiär för regissören Terje Thoresens andra uppsättning av Värmlänningarna.

Terje Thoresen var ny regissör i fjol.
Då plockade han bort en stram betjänt, ändrade vissa scenväxlingar, införde mer och bättre dans. Det vill säga vissa försiktiga och nya grepp togs i det ömtåliga teatergodset.
I år får studenten Wilhelm (Ardhon Bujupi) en tydligare och mer rörlig roll.
– Allting beror ju på hur man ändrar i Värmlänningarna, säger Terje Thoresen, man kan ju inte gärna låta Erik och Anna springa nakna och göra piruetter på scenen!
Terje Thoresen skrattar högt och glatt åt den tänkta scenbilden. En omöjlig tanke? Självklart.
Men det finns onekligen utrymme för kreativt tänkande inom den strikta ramen.
För trogna besökare i Ransäter är det lätt att se förändringarna. Förstagångsgäster i teatergropen märker ingenting.

En mycket stor förändring i år är innehavaren av rollen som Anna. Ifjol spelades hon av Hanna Hedlund.
– Men när Hanna inte kunde medverka så tipsade hon folk i Ransäter om mig. Och så ringde dom!
Säger Kerstin Ryhed Lundin, född i Dalarna, uppväxt i Filipstad och Karlskoga, numera bosatt i Stockholm, sångerska utbildad vid Musikhögskolan, gift med Anders Lundin, allsångsledare på Skansen, tv-stjärna. Och midsommaraftonens invigare av Värmlänningarna i Ransäter.
Kerstin Ryhed Lundin blev – säger hon leende – ”jätteglad” över erbjudandet att få ta över en roll som bland andra Anna Lotta Larsson burit i många år.
Efter några sekunders betänketid förvandlades åtminstone en del av glädjen till djup fundersamhet.
– Vad har jag gett mig in i? Ungefär så...
Ungefär så tänkte hon, den nya Anna.
Eftertankens kranka själsblekhet övergick snart ren glädje och stolthet:
– Vad roligt det ska bli!

Hennes motspelare under de fem föreställningarna är Henrik Hugo, som nu gör sin tionde sommar i Ransäter.
– Alla är så trevliga här och man blir så väl omhändertagen. Det är jättekul att få spela i pjäsen och att få vara en del av ....
Ja, av det nationella kulturarvet.
För det är ju vad Värmlänningarna är: En del av det svenska kulturarvet. Det är inte teater i nivå med Strindbergs bästa saker. Men det är ett stycke musikdramatik som spelats på Stockholmsoperan fler gånger sedan urpremiären än något annat verk.

Populariteten är grundmurad. Dahlgrens text om de älskande unga och deras hårdhjärtade föräldrar i kombination med Randels vackra musik har för längesedan fått rollen som ett nationalepos. Det tycker Terje Thoresen, regissören, herre på Annebergs herrgård utanför Sunne, och en gång uppmärksammad dansör på bland annat Operan i Stockholm.
– Värmlänningarna i Ransäter borde ju locka mer än mycket annat, säger han och ondgör sig över ”rikspressen” – läs: tidningar som ges ut i Stockholm! – som struntar i kärleksdramat i Ransäter.
– Det är lite beklämmande att tidningarna är så storstadsfixerade. Märkligt...

Det är en stor uppsättning, betonar Bepa Hedåsen, producent.
– Med kör och orkester – dirigerad av Kjell Larsson – och alla skådespelare är det totalt hundra personer som jobbar. Närmare 80 av dom finns på scenen.
Och Terje Thoresen inflikar:
– Så många... Värmlänningarna borde spelas en längre tid.
Men det blir bara fem föreställningar. Den första, midsommaraftonens eftermiddag, ser ut att klaras av i solsken. Men folklustspelet har många gånger spelats i hällregn. I skyfall. Skådespelarna har sett ut som hårt badade katter. Halkrisken på grässcenen har varit akut. Humöret inte så där tipp topp.
Rapporter från SMHI i Norrköping antyder dock att midsommaraftonen kan bli riktigt bra. Somrig. Rena drömvädret för Värmlänningarna, värmlänningarna och alla som kommer farande från andra håll och kanter.

Många av skådespelarna har varit med förr. En är tioårsjubilerande Fredrik Stjöstedt, Anders i pjäsen, den hårde och tyranniske Stor-Sven ageras av Lars Nilsson, hans antagonist Jan vid sjön av Johan Lindqvist. Deras hustrur av Ann Britt Säfström och Gun Britt Pettersson.
Drängen Per spelas av Peter Stefansson – 41 år i ensemblen! – och hans motpart Stina, pigan, av Sofia Wretling.
Rusten Christensson gör Löpar-Nisse för andra året i rad. P A Lunde Persson spelar Bengt på Åsen, en roll som ibland hamnar i skymundan. Men i år lyfts den rollgestalten fram av Terje Thoresen.

Klockan 15.00 på midsommarafton höjer Kjell Larsson taktpinnen och orkestern spelar upp ouvertyren. Då ges besked om graden av regissörens djärvhet: Hur fungerar ändringarna?
Med publiken grubblar på det kan ju blickarna få vandra bland sittplatserna. En och annan hittar då Rigmor Gustafsson, jazzsångerskan som med Värmskog som bas gör internationell karriär. Hon är inbjuden som gäst.
Däremot kan radiomannen och Mr. Svensktoppen Kent Finell inte komma på grund av ohälsa.
– Men han kommer säkert nästa år, säger Terje Thoresen.
Och det gäller även för Värmlänningarna i Ransäter.

MATS DAHLBERG

Publicerad: 2008-06-18 06:00

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg  |    Add This
Vad är detta?