Ivan den förskräcklige

BOK

Ivan den förskräcklige
Isabel de Madariaga
Övers: Ulf Gyllenhak
(Prisma)

Det finns få vederhäftiga biografier om Ivan den förskräcklige (1530-84). Isabel de Madariaga, professor emerita vid University of London, har nu fyllt detta tomrum med sin bok Ivan den förskräcklige (Översättning Ulf Gyllenhak. Prisma).
Det finns ett flertal beskrivningar av Ivan IV, storfurste av Moskva, tsar från 1547 och fram till sin död. Alla bygger på gissningar och hörsägen. Blev han mördad? Förgiftad? Sjuk hade han varit länge, så klen att han ibland fick bäras fram på bår till gästande dignitärer. Ströps eller kvävdes han på ett sådant vis att det inte efterlämnade några synliga spår? Svaren lika många som bin i en kupa.

Inte ett enda dokument, inget brev, inga anteckningar som författats av Ivan finns bevarade. De brev som tillskrivs honom har visat sig vara förfalskningar. Möjligtvis kan de ha dikterats av honom. Många forskare har därför dragit slutsatsen att han var analfabet. Inte alls säger andra. Ivan var så väl förtrogen med bibeltexterna att han kunde recitera långa stycken utantill. Men har man fått dem upplästa för sig och har så gott minne som Ivan behövs kanske inte läskunnighet.

Dessa oklarheter har sammantaget gjort att historiker under de senaste tvåhundra åren presenterat en lång rad rätt olika Ivan. Av vissa har han framställts som en sinnessjuk satansfigur, av andra som en klart lysande renässansfurste. En del säger att han var en exempellöst duglig nationsbyggare, andra menar att han blott var ett obetydligt redskap för bojarerna som sinsemellan slogs om makten.

Ivan växte upp i en giftig atmosfär av rykten, sammansvärjningar, tortyr och politiska mord. Hans 51-åriga regeringstid har beskrivits som en enda lång serie av massakrer - sonen Ivan var ett av de mest kända offren. Dåtidens Ryssland har framställts som en barbarisk autokrati där alla mänskliga värden åsidosattes. Sergej Eisensteins filmer bär syn för sagen.

Ordet groznyj betydde inte bara förskräcklig utan också formidabel eller fruktansvärd. En man med det epitetet ingöt både vördnad och rädsla. Han var rättvisans högste representant. Så grym att själva rättvisan måste fruktas. Att kalla någon groznyj var närmast en komplimang, ingen kritik. Till och med glosan är således lika tvetydig som Ivan själv.

Redan som yngling hade han fått smak för pervers grymhet. Han brukade kasta ut djur från höga torn och 1846 dödade han tre bojarer av inget annat skäl än för att roa sina uttråkade trupper. Ofta var han på resa, antingen för att jaga eller för att uppsöka heliga platser. Vid sina vistelser i S:t Kirillklostret i Beloozero hade han troligtvis hört berättelser om Dracula (eg. Vlad III), den sadistiske härskaren på 1400-talet i Valakiet. Han fick säkert en del nya uppslag i konsten att ta livet av folk, säger de Madariaga.

1565 grundade han ett slags rike i riket kallat opritjnina. En avsikt med detta var att krossa de aristokratiska klanerna för gott. En annan att centralisera den politiska makten. Ivan ville tillförsäkra sig total handlingsfrihet och genomdriva sin godtyckliga vilja helt utan avseende på lagen. Nu följde en orgie av gripanden och mord. Över 12 000 bojarer avrättades, bönder som varit dem behjälpliga mördades en masse. Opritjniki, de 6 000 svartklädda soldaterna som begick massakrerna, var en dödsskvadron som inte sparade på tortyr och satanisk grymhet.

Hur mycket man än försöker så finner man ingen logik och metod i galenskapen. Det var bara galenskap, konkluderar de Madariaga. Nyckeln till att förstå Ivan står nog att finna i hans psyke. Hans febriga fantasi fick honom att se förrädare i varje hörn. Följaktligen måste han ständigt slå till mot sina förmodade fiender. Han led med tiden av fullt utvecklad paranoia. Ett tidigt incitament kan ha varit att han förlorade sin första fru Anastasia i något han själv trodde var ett giftmord.

Denna irrationella fruktan är emellertid bara en delförklaring. Lika viktig för förståelsen av honom är hans megalomana föreställning att Gud hade gett honom mandat att rädda undersåtarna från evig fördömelse. I sitt perversa försök att rädda Rysslands folk lyckades han hart när förinta det. Isabel de Madariaga jämför honom med Lucifer, morgonstjärnan som ville bli Gud och därför sparkades ut från himlen.

Den skugga han kastat över Rysslands historia fram till Stalins och Putins dagar är svart och lång. Gåtfullheten i den ryska inrikes- och utrikespolitiken klarnar dock en smula efter läsningen av Isabel de Madariagas omfångsrika bok. Hon visar nämligen att det vi inte vet är minst lika viktigt som det vi faktiskt vet.

OLAV WISTRÖM

Publicerad: 2008-06-03 07:23

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg    Vad är detta?