Sex Pistols - en enda lång transportsträcka

NÖJE

Plats: Peace & Love, Borlänge
Publik: De flesta är nog här

Nästan 31 år efter uppträdandet på Club Zebra i Kristinehamn klev Sex Pistols på fredagskvällen upp på scen som stor huvudakt på Peace & Love-festivalen. Och jag är inte helt säker på att tidens tand har varit särskilt snäll mot de sedan länge kultförklarade brittiska punkgubbarna.

Glen Matlock (som en gång i tiden byttes ut mot Sid Vicious för att han var för töntig) ser ut som sångaren i Modern Talking, Steve Jones påminner om den där konstapeln i Midsomer och Johnny Rotten himself är dagen till ära utklädd till ett kamouflerat kakmonster.
Att de ens är här räcker nog gott för de flesta, men musikaliskt känns det mest bara sömnigt och oinspirerat. Pistols må ha varit först, argast och mest revolutionerande under sin korta storhetstid när man drog igång punken på sjuttiotalet. Men bäst var man sannerligen inte.
Transportsträckan mellan inledande Pretty Vacant och God Save The Queen någonstans där i mitten blir till en enda lång gäspning och enbart evighetslånga sömnpillret Submission kan faktiskt ha mullrat runt i en dryg halvtimme.
Herr Rottens mellansnack är dessutom både obegripligt och förvirrat - enda gången det verkligen lossnar är när han visar sin vita bakdel för publiken och hoppar runt lite.
Nej, det är först när kvartetten fyrar av sitt adelsmärke Anarchy in the U.K som sista extranummer, det här börjar kännas intressant. Samtidigt som man då verkligen inser att Sex Pistols alltid var mycket mer revolution än musik.

KRISTOFER HOLMBERG

Publicerad: 2008-06-28 12:20