Den ultimata bioupplevelsen

CHATTERKRÖNIKAN PETTER ÖHRLING

Jag surfar runt på nätet och kikar efter vilka filmer som är aktuella på bio. Jag ser ”We Own The Night” och jag ser ”I Am Legend”. Jag hajar till, sneglar på mitt bio-presentkort och slås av en flyktig tanke. Ska jag?
Det är något visst med biobesök. Det är med skräckblandad förtjusning jag stegar in i biografer och sätter mig i en stol och slåss med min granne om vem armstödet tillhör. Men till slut sitter jag där. De ber mig vänligen att stänga av min mobiltelefon, jag sätter den på ljudlös – busig som jag är.

Sen kör filmen igång och det är då som hemskheterna inleds. Jag lider nämligen av ett underligt syndrom. Symptomen visar sig direkt. Det känns som att tungan sväller och jag får svårt att andas. Jag tror att det har något att göra med tanken att inte vilja springa ut kräkandes inför 150 personer som gör att kroppen framkallar känslor som främjar den raka motsatsen.
Fast det finns ett botemedel, det stavas popcorn och cola. Ju mer jag sysselsätter mig med saker och ting, desto mindre känner jag av det. Ju mer jag skapar en illusion av att jag i själva verket inte är i en biosalong, desto bättre blir det.
Man får väga för- och nackdelarna med att gå på bio eller att hyra samma film när den kommer ut i butiken. En av fördelarna med det sistnämnda är att man slipper allt förbannat prassel och hostande som finns i biosalongen. Där sitter man och verkligen försöker koncentrera sig på alla prickarna på Morgan Freemans kinder samtidigt som någon prasslar med en godispåse för att nå den där sista Dumlekolan. Det går ju inte att koncentrera sig. Det är hopplöst, helt enkelt. Då vill jag bara säga åt den personen: ”Du, jag går nu. Du kan skicka 100 kronor till Petter Öhrling, Arkens väg 41, 654 60 Karlstad.”

Och jag sparar de värsta till sist. Filmpratarna, de som sitter och viskar små kommentarer till sin granne hela tiden. De som har anmärkningar på vad som händer i filmen. De som pratar om att de funderar på att köpa hund eller om andra oväsentligheter. Kan det inte vänta till efteråt?
”Att tala är silver, att tiga är guld” heter det ju – så även i biosalongen. Det är ju i det närmaste en oskriven regel.
Jag släpper blicken från presentkortet. Jag struntar i bion, det blir bara pannkaka av alltihop ändå.
Istället väntar jag tålmodigt på att filmerna ska komma ut på dvd så att jag kan sitta här hemma och prassla med godispåsen på egen hand och anmärka på saker – alldeles för mig själv.


Namn: Petter Öhrling 
Ålder: 17 år
Hemort: Karlstad
Skola: Tingvallagymnasiet JS 2
Intressen: film, böcker och sport
Plus: har precis mottagit ett exemplar av Chuck Klostermans ”Sex, Drugs and Cocoa Puffs”
Minus: slaskigt väder
Tips: Lenny Kravitz kommande album

Publicerad: 2008-02-01 06:25

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg    Vad är detta?