En klippa i havet med fyrplats visar vägen för stora skepp. Här blåser det ofta och rejält. Det är passadvindarna som passerar. Alltid i nordostlig riktning. Foto: Staffan Ander

Här finns getter som äter sten – och människor som äter getter

Chefredaktör'n på Kap Verde / del 4

Morgonfärjan tar oss över ett gungande hav, mot arkipelagens nordvästligaste ö Santo Antâna. Hårda Passadvindar gör att färjan gungar och gungar rejält. Gröna påsar delas ut, barn och vuxna hulkar i hörn. Vi andra håller fast i vad som finns och räknar minuter. 49, 50, 51 och vi är framme. Något darriga tar vi klivet mot fast mark under fötterna.
Ena halvan av ön är torr som en öken, andra mår bättre med drivande moln och viss nederbörd.

Getterna kom med första sjöfararna. De karga öarna bjuder inte på mycket grönska, getterna får äta vad som finns.
Här finns getter som äter stenar, vi äter getterna, säger luttrade öbor. Foto: Staffan Ander

Ungdomarna är öns hopp. Om de stannar. Många är de som flyttat utomlands för arbete och studier. Det finns fler karpvieder utomlands än på öarna. Sin nationalstolthet behåller de, liksom sin rösträtt. Foto: Staffan Ander

Bergsborna bor i små ensligt belägna hyddor, gjorda av lavasten.  Foto: Staffan Ander

Sockerrörets blomma blir hög och vit. Den prasslar i vinden. Av sockerrör framställs ett destillat benämnd grogue. Det smakar mycket.  Foto: Staffan Ander

Buskar och enstaka träd ligger vågrät. I nordostlig riktning. Foto: Staffan Ander

Getter betar bland sten och lite grönt. Att de kan hitta något här, i det karga, är duktigt.
Här finns getter som äter sten, här finns människor som äter getter. Getosten är god.
Jag är lite trött på tonfisk!
Träden ligger vågrät mot marken. Vindarna har böjt dem.
En hoppande buss tar oss över bergen, mot den bördiga delen. Konverganslinjen passeras. Den syns tydligt mot bergen, moln sveper in från havet. Sockerrör blommar mot palmer, det susar i blommorna.
Rören manglas ned så att saften pressas ut. Det blir en jäsande sörja, på den görs ett destillat man kallar grogue. Det kokar i fyllda kärl, rör passerar genom kylande vatten, det hostar ur droppande rör.
Grogue, sade engelsmännen på ett ungefär, när de blandade sin drinkar. Grogue säger kapverdianerna om sin beska elixir. Det är gjort för män med smak för det hembrända.
Blanda i lite frukter, kalla det för punsch och det går att dricka, så sägs det.
Jag, modig man, gjorde så.
Och se, jag lever än i dag!
Samma färja tar oss tillbaka till São Vicente. Samma hulkande.
Här lägger kryssningsfartyg till, ett pittoreskt stopp på vägen över Atlanten. Köpsugna amerikaner går runt i staden Mindelo. Det letar efter något att shoppa. Det finns en och annan t-shirt, tillverkningsort okänd. Om du inte vill ha en trägubbe, gjord någonstans på Afrikas fastland. Kanske i Senegal på Afrikas västkust. En dags båtfärd, femtio mil bort.
Det råder ölfestival. Stadens lilla torg är förvandlad till scen. Kortspelande gubbarna har motvilligt få ge plats åt modern högtalarutrustning. 100 escudos – 10 kronor – kostar ett plastmugg öl. Kön är lång så det blir inte så många.
Plötsligt känner jag en närgången hand i min ficka. En ficktjuv. Jag greppar handen, håller hårt och ryter till.
Stackarn, klädd i trasiga byxor, förblir ståendes.
Polis, polis, ropar folk runt mig. Han, klädd i trasiga byxor, tycks krympa, försvinna, inför allt han ställt till.
Låt honom gå, säger jag, som ingenting förlorat.
Jag blir bjuden på en öl, musiken dunkar och den vänliga atmosfären återkommer.
Kap Verde är inte grönt – men det är vänligt, mycket vänligt.

Staffan Ander

Publicerad: 2007-03-15 06:00

Uppdaterad: 2007-07-26 14:37

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg  |    Add This
Vad är detta?