29 september

Med gammalt vykort

med

God morgon

Jag hade tänkt slumra till tågets sovande dunk. Att räkna dunk, dunk har alltid för mig varit det bästa sömnmedlet.
Räkna får, flickor eller skorstenar har aldrig varit något för mig.
Tågets dunk vaggar mig in i ljuv och behaglig sömn.
Men inte denna gång. Tåget rusar, susar, fram över slätter, genom små samhällen.
Men inget dunk!
Vart har du(nk) tagit vägen?
Borta, förklarar tågvärdinnan. Skarven, som gav oss dunket, är borta. Det tillhör en förgången tid. Anno dazumal, säger hon på latin/tyska och vill med det antyda att även jag tillhör en förgången tid.
Då, anno dazumal, behövdes glipet som gav oss dunket. Rälsen utvidgades på sommaren och kröp ihop när det blev kallt. Under de kalla vinterarna, det var kallt då, anno dazumal, blev glipan större och slagljudet mer märkbart. Rälsarna kom i givna längder. De skulle på plats på ett så praktiskt sätt som möjligt. Men tekniken och maskiner har tagit över. De gamla rallarna finns blott i visornas tid. En räls är i dag cirka 400 meter lång. Betong under rälsen förankrar spåren, värme och kyla har inte längre något att säga till om. Solkurvor och urspårningar och det järnvägsromantiska skarvljudet är borta för alltid. Kanske hittar du det fortfarande vissa småbanor och på bangårdarna.
Föga tröst för mig, sömnlös på X2000.
Det blir till att gräva i portföljen, läsa brev jag borde ha läst för länge sedan. Ett och annat handskrivet kommer fortfarande på gammalmodigt sätt.
Det gläder redaktör´n.
Alla är därtill inte urtidsdjur som skriver. Liten Anna har en fågelfråga hon tycker jag skall svara på. Hennes mamma och pappa ville hellre ligga sängen och ha det slött denna lördagsförmiddag.
Varför, frågar Anna, får inte fåglar stötar?
De sitter där så stilla på högspänningsledningarna, som är så farliga för oss människor. Det har ju skett otäcka olyckor med ungdomar som klättrar upp på järnvägsvagnar och kommit i konktakt med ledningarna.
En chefredaktör blir inte bet och kan, efter viss forskning, meddela Anna, hennes mamma och pappa att det beror på att det mellan de olika ledningarna inte finns någon spänningsskillnad som kan utlösa elektrisk ström. Till det behövs jordkontakt. Skulle fågeln få det skulle den omgående dödas av den ström som spänningen mellan jord och ledning ger. Större fåglar, örnar och ugglor exempelvis, kan mycket väl dödas av elledningar om de råkar beröra två ledningar samtidigt. Det blir då spänningsskillnaden mellan ledningarna som ger den elektriska stöten.
Nu vet Anna, hennes föräldrar och, i minst jag, detta.
Och så är det nog en myt om att det kittlar i fågelfötterna när det skvallras som mest i telefontrådarna.
Jag menar, de skulle väl inte sitta kvar där då!
Eller hur?
bild...

Rondellhundar är farliga, har vi fått lära oss på sistone. Farligast för den som gjort dem och för den som publicerat bild på trädjuret. Därför, vill vi visa oss modiga och bjuder påp denna inte helt pinfärska trävarelse. Om det är en hund, häst eller åsna vet vi inte. Vykortet fick vi av Per- Olof Jörnmark, som är duktigare på båtar än på underliga trä(o)djur.

En god lördagsförmiddag önskar jag alla och envar:

Chefredaktör´n
Box 28
65102 Karlstad

Publicerad: 2007-09-19 06:00

Uppdaterad: 2007-09-29 15:11

© Copyright     Skriv ut      Tipsa en vän   BOKMÄRK:   Facebook  |  Del.icio.us  |  Digg