teodicé -n (grek. theos gud + dike sed, bruk, rättfärdighet) försök att förena föreställning om en allsmäktig och god Gud med det onda i världen

Ireneus (ca 130-200) ansåg att den mänskliga naturen har utvecklingsmöjligheter. Människan är ett barn som behöver bli vuxen. Människan behöver, enligt Ireneus, både möta godhet och ondska för att kunna växa och utvecklas andligen. Gud gav människan fri vilja; utan både gott och ont hur skall hon då kunna "välja det goda". Denna tradition ser världen som "vale of soul-making" (ett begrepp tagit från poeten John Keats). John Hick har utvecklat och förfinat denna tradition (mer om honom senare).

Augustinus (354-430) säger att världens ondskan och lidandet är följder av människans synd i Adam och hans ättlingar. Synd är människans missbrukade frihet och vi kan således inte skylla på Gud, då jorden och mänskligheten var en perfekt skapelse. Denna harmoni (shalom) förstördes dock i och med Adams fall, genom vilket död och disharmoni kom in i världen. Adam blev lockad av Satan (som sedan sitt fall är av ondo). Augustinus ser inte heller lidandet som något orättvist då vi alla förtjänar bestraffelse då vi är fallna varelser. Dessutom kommer de rättfärdiga att bli belönade och de orättfärdiga att bli bestraffade i det nästkommande livet, något som i det långa lopp innebär gudomlig rättvisa. Detta synsätt har fått stort inflyttande i den kristna traditionen; exempelvis hos Thomas av Aquino och Martin Luther.

Inom den klassiska kristendomen kan man skissera fram tre olika modeller inom vilka man kan placera de flesta teologer. Det är inte ovanligt att man kombinerar de olika modellerna.

1) Vår oförmåga att förstå Guds rättvisa - Gud kan bara göra det som är logiskt möjligt och han vill ha så mycket godhet som möjligt i världen. Godhet innebär dock (rent logiskt) att ondska också blir möjligt, men en värld utan godhet är en mindre värdefull värld, således är Gud moraliskt tvungen att skapa en god, trots att detta innebär dess motsats ondska.

2) Människans fria viljan - den fria viljan innebär att Gud inte kan bestämma vad vi skall göra, således är människan fria att välja det onda eller det goda. Till denna kategori tillhör exempelvis Augustinus.

3) Människans andliga utvecklingen - utifrån tanken om människans fria vilja säger denna skola att för att kunna utvecklas andligen måste vi kunna välja mellan det onda och det goda - vi måste kunna välja Gud. Hit räknas Ireneus, Hick m fl. Hegel och många inom den tyska idealismen ser mänsklighetens historiska utveckling med allt dess lidande och all villfarelser som en lång skapelseprocess.

Teodicé och 1900-talets teologi
Karl Barth (1886-1968) - tilltron på Guds nåds slutliga triumf, gör att de troende kan bevara sin moral och sitt hopp i en värld som kan tyckas vara bemästrad av ondska. Barth beskriver ondskan som ingentinget (ty. "das Nichtige"). Ingentinget existerar inte på samma sätt som Gud eller oss människor, men det är inte heller ett "inget". Ingentinget får inte ses som ännu en gud, det är inte heller en dualistisk självskapelse. Det är inte en dela av Guds goda skapelse, utan det är en främmande faktor, vilken existerar på ett annat ontologiskt plan än Gud och den övriga skapelsen. Det existerar enbart p g a "God wills and therefore reject what He does not elect. God wills and therfore opposes what he does not will. He says yes, and therfore says no to that to wich he has not said yes." Man kan säga att ingentinget har sin orsak i vad Gud inte ville med sin skapelse. Ingentinget är motsatsen till Guds vilja. Enligt Barth behöver man inte frukta ingentinget eftersom Guds nåd slutligen kommer att segra fullständigt.

John Hick - John Hick behandlar teodicéproblemet i Evil and the God of Love. Enligt Hick var meningen med Guds skapande av världen att skapa varelser som kunde inträda i en personligt relation med honom. I en sådan relation är kärlek, trygghet och tro grundläggande, egenskaper som är omöjliga att framkalla med hjälp av tvång. Därför måste de skapade varelserna vara relativt fristående från sin Skapare. Således kan inte Gud visa sig i sin fulla prakt, eftersom det skulle förstöra människans möjlighet att frivilligt välja att dyrka honom - människan är således relativt långt borta från Gud (Hick kallar detta "epistemic distance").

Dessutom behöver människan utveckla sin moral och karaktär, och en som har nått fulländning genom att brottas med ondska kommer också att ha högre moraliskt värde än en som blivit skapad fulländad. Under färdens gång har han också utvecklat sådana egenskaper som mod, sympati, själsstyrka. Här kan man se att Hick anknyter till Irenaeus tankar om ondskan som något utvecklande.

Varför kan då Gud tillåta ondska? Jo, Hicks svarar att "[…] God has made this world a place of soul making and character building so that He may bring us to a state of love and trust in Him."

Processteologi - processteologin bygger på arvet från logikern, metafysikern och vetenskapsteoretikern Alfred North Whitehead (1861-1947), vilken förutom dessa discipliner hade ett brinnande intresse för teologi, utan att för den delen vara teolog. Enligt denna riktning ligger förklaringen i tolkningen av Guds allmakt. Whitehead såg världen som en process (där av namnet processteologi). Världen, som en organisk helhet, är dynamisk - något som händer. Verkligheten är uppbyggd av olika faktiska "företeelser" (eng. actual occasions eller actual entitets från lat. entitas - enhet, väsen, företeelse), och kategoriseras således av "bli", "förändra" och "händelse". Alla dessa företeelser är till viss del fria att förändras och att påverkas av sin omgivning.

Man ser likaledes Gud som en företeelse dock skiljer man honom från de andra, ändliga företeelserna. Orsak är inte en följd av att en företeelse är tvingad att handla på ett speciellt sätt - utan det är en följd av påverkan och övertalning. Varje företeelse påverka varandra på ett "dipolart" sätt - mentalt och fysiskt. Detta gäller alla företeelser, även Gud. Såsom alla andra företeelser kan Gud således bara använda sig utav övertalning, detta inom processens begränsningar. Detta förklarar också sådan saker som jordbävningar, svält och andra naturkatastrofer - Gud kan inte tvinga naturen att följa hans vilja eller sitt ursprungliga syfte. Även om Gud försöker att få processen så bra som möjligt, är den inte bunden eller tvinga att lyda honom. Gud strävar inte efter krig, svält, etc, men "han" kan inte hindra det. Gud är inte ansvarig för ondskan. Guds metafysiska begränsningar hindrar honom från att ingripa i det naturliga händelseförloppet.

Denna teori faller dock på sin osunda gudssyn - Gud har inga metafysiska begränsningar. Denna teori tas med enbart som ett varnande exempel på hur fel det kan gå när filosofer sysslar med teologi.

Avslutning
Jag tror personligen att Augustinus har helt rätt - denna världs ondska är ett straff för människans synd. Vi får inte se lidande som något negativt, då det hjälper oss att komma närmare Gud. Alla frälsta kan också förlita sig på Guds nåd, medan satanister, kommunister och alla andra hedningar kommer att få lära känna hans vrede! Synden straffar sig själv!