Fosnes Hansen om utanförskap och utstötthet

Bok

Lejonkvinnan
Erik Fosnes Hansen
Översättning: Urban Andersson
(Albert Bonniers Förlag)

Erik Fosnes Hansens Lejonkvinnan är en bok präglad av raseri och med ett språk där poetisk kraft balanseras mot träffsäker ironi. Foto: Marcel Lelienhof/tinagent.com

En sträng spänd till bristningsgränsen är Erik Fosnes Hansens extatiska roman Lejonkvinnan. Utanförskap och utstötthet är dess ämne. Utifrån ett litet barn, fött in i världen med ett påfallande fysiskt handikapp, skriver denne norske författare om den ensammes sårbarhet och styrka. Han skildrar också sorg, hjälplöshet, hyckleri, råhet och ren dumhet.
Lejonkvinnan är en bok i tung viktklass, präglad av raseri och med ett språk där poetisk kraft balanseras mot träffsäker ironi.
I centrum står Eva, flickan som föds i en norsk småstad en decembernatt 1912 medan hennes mor förblöder och hennes far tillintetgörs av sorg och maktlöshet. Hon är täckt av lång, tät päls på varje del av sin kropp. Vore det inte för den barska, handlingskraftiga, barnlösa fru Birgersson skulle hon inte blivit långlivad. Denna tvättar och lindar, matar med nappflaska och bäddar ner tills hon lyckas sparka fadern ur hans förlamning innan hon själv är räddningslöst förlorad till den lilla.

Sköld
Sjuttonåriga Hanna, som nyss mist sitt eget barn, skaffas till huset som amma. Hon, fadern, fru Birgersson och i viss mån den fritänkande läkare som förlöst Eva, blir barnets sköld mot världen. Relationen mellan fadern, den noggranne stationsmästaren, och dottern, inför vilken han står hjälplös, är romanens kärna.
Fosnes Hansen hör till de uppmärksammade norska nutidsförfattarna och finns utgiven på ett trettiotal språk. I Lejonkvinnan går han till attack mot vetenskap och sensationsindustri som gör show av det avvikande och av människors olycka under täckmanteln att det är för att främja framsteg och upplysning. Han visar också på hur lätt gemene man, barn som vuxna, dras med i drevet, viskar, skrattar, bespottar, pinar eller utnyttjar under njutningsfulla rysningar.
I Lejonkvinnan finns avsnitt om hur pressen profiterar på olyckan. Där beskrivs kringresande menagerier som, ridande på publikens skräckblandade sensationshunger, förevisar missbildade människor. Och där finns ett kusligt avsnitt om hur vetenskapsmän med befängda specialgrenar i forskningens namn avkläder mänskor all värdighet.

Dagboksform
I dagboksform får Eva skriva om historiens kända håriga gestalter, Simson, Esau och de andra. Gamla testamentets Gud och hans moral avrättas i bitande analyser.
Roande, men med sträv, äckelframkallande eftersmak, är kapitlet om hur den genomskådande tonåringen Eva manipulerar sin konfirmationspräst, en man med försmak för handpåläggning på korsryggen och nedåt.
Direkt roande är ett avsnitt, där en romantisk kantor kommer till korta, då han talar begravningsarrangemang med den nyfödda Evas far och denne inte för ett ögonblick släpper resonemanget om kistpriser och snittar till begravningsmåltiden. Det finns i bokens första del, som jag tycker är den bästa, just därför att sorg och skratt matchas så överdådigt.
Trevande tonårskärlek, sexualitet och kroppsfixering finns också med i denna rika berättelse. Och med ömhet skildras kamratskapen mellan Eva och en vuxen man, som inte ser pälsdjuret utan den skärpta lilla flickan, avskärmad från en normal barndom.

Inger Dahlman

Publicerad: 2008-06-11 06:30

© Copyright nwt.se.     Skriv ut      Tipsa en vän     Rapportera fel

Rapportera fel i artikeln.

Ditt namn:

Din e-post:

Beskriv felet:

Din felrapport kommer att mejlas till webbredaktionen, .

BOKMÄRK:   Facebook  |   Pusha  |   Del.icio.us  |   Digg  |    Add This
Vad är detta?